Roman

Skräddaren i nöden

Eder ödmjuke skäms egentligen för att berätta följande, men på nåt sätt känns det skönt, rent av befriande, att få skriva ner vad som hände innan jag omhändertogs av Dr Schstöwel och de där andra psykiatrerna på Brunköpings Centralsjukhus, dessa stundtals fascistoida vitrockar som inte ens kommer duga som kompost, som med arrogant emfas påstod att det aldrig funnits någon ekorre som heter Claes Korre.
Alltså så här i efterhand förstår jag att doktorerna hade rätt: Claes Korre var ett fantasifoster, men du skulle sett dom när de varje morgon i nästan en månad öppnade regeln och kom in i min cell, som de gapflabbade och åmade sig med sprutorna och hur de sturskt stirrade på mina gulsvarta luddiga tigertofflor.
Hur som helst är jag nu, trots fortsatt medicinering med neuroleptika, försatt på fri fot, men ännu inte tillräckligt kry för att kunna återuppta mina journalistikstudier på Norra Fjäderbygdens Folkhögskola – och det är anledningen till att jag åkt ut hit till skärgården för att i rent terapeutiskt syfte knacka ner denna pamflettiska exposé.

Efter en sådan här mjukstart till inledning är det kutym att göra ett nedslag någonstans och köra igång storyn – och i det här fallet landar vi opretentiöst en tisdag i mitten av april för några månader sen på Norra Fjäderbygdens Folkhögskola, strax före jag ska bli avstängd i nästan en vecka som ett resultat av att jag i skolans bastu rökt en joint. Det var en solig vårtisdag, men mina sommarfräknar hade inte visat sig, och jag satt med klasskamraten Sara i matsalen på Norra Fjäderbygdens Folkhögskola och käkade vegetarisk lunch; jag och Sara var de enda vegetarianerna i klassen och vi ville inte veta var de andra köpt sin Jolly Jumper. Sara var liksom jag tjugoett och vi var intima vänner och med studentmått mätt rätt rutinerade murvlar. Sara hade blont långt hår och ett leende som smittade. Vi trivdes i varandras sällskap och hon accepterade mig; ja jag kunde till och med ha på mig tiggertofflorna i skolan. Jag älskade tiggertofflorna. De var gula och hade svarta ränder och från början tre klor på vardera tass, men en klo på högertassen hade skadats illa, så illa så illa, och trillat av. Så jag hade satt dit ett Kalle Anka-plåster för att skydda den kroniska sårskorpa som uppstått. I början opponerade sig skolledningen och sa att jag inte fick ha på mig morgontofflorna på skolans område. Men vi kom överens om att jag skulle gå från internatet, där jag bodde i en röd stuga, till skolbyggnaden i civila skor, och väl inomhus fick jag ta på mig mina luddiga gula tigertassar. Jag hade också talat om saken med mina klasskamrater och ingen invände mot detta. Hur som helst satt jag och Sara i matsalen och dinerade. Matosen från blandkostarnas stekta fläsk låg tätt kring borden, som en påminnelse om att man får kompromissa. Plötsligt frågade Sara om jag hade lust att hänga med till Brunköping, en ickemetropol en mil från skolan och min hemstad. Jag tittade på henne och hon nickade manande och petade till mig med foten under bordet. Hon log och fixerade mig med blicken men jag skakade på huvudet.
"Nä det går inte", sa jag. "Jag ska träffa Kronhierta klockan ett."
Kronhierta var linjeföreståndare för oss journaliststudenter.
"Visst ja", sa Sara. "Det hade jag glömt."
Tre alternativ kunde jag tänka mig. Antingen ville gubben prata med mig om min etikett Aspergers syndrom. Eller så hade han hört att jag åter regelbundet börjat röka gräs och skulle då ge mig foten. Eller så skulle han prata med mig om Luke Rhineharts tärningsmetod. Men ju mer jag tänkte på det blev jag säker på att vårt inplanerade möte handlade om mitt brajjande och även Sara var övertygad. Den vegetariska maten var god och vi fick apelsin till efterrätt. Jag tycker att apelsin är gott men stör mig på klibbig, obscen apelsinsmegma som fastnar på händerna.
"Du Simon", sa Sara som tydligen var på flipphumör. "Vill du veta vad jag tycker det sexigaste med dig är?"
"Ja."
"Ditt röda knullrufs och dina tigertofflor."
Den bästa komplimang jag fått. Jag överväldigades av tacksamhet. Nu var man poppis. Vi tittade på mina grandiosa tigertofflor. Ja de var fina och kunde få vem som helst att bli sotis.
"Jag går nu", sa hon sen. "Föreläsningen börjar snart. Ska du med eller?"
”Nä”, sa jag. ”Jag orkar inte och dessutom blir jag nog avstängd nu.”
”Okej”, sa hon. ”Vi hörs.”
”Ja jag ringer”, sa jag. ”Hej då.”
När jag torkat bort apelsinsmegma från nästan nyrakad haka, som nästa morgon skulle kännas något strävare, bet jag mig i läppen. Jag gör det ibland.



Alla Norra Fjäderbygdens elever var på plats i aulan för att lyssna på föreläsningen. Det var en minister som höll hov och personalen på skolan var till sig i trasorna och hade förberett besöket i flera veckor. Detta var alltså strax efter lunch och jag satt kvar i matsalen. Oturligt nog nåddes jag av ministerns röst då evolutionen försett honom med en skrovlig barytonröst, som möjligtvis kan få en fönsterruta att spricka. Jag satt där och slevade i mig fem liter kaffe och hörde hur alla inställsamma plugghästar gav honom en stående ovation som välkomnande. Sånt rövslickeri kan jag störa mig på och det måste ha varit så att en dominerande majoritet inte delade hans politiska uppfattning. Alla ska vara så trevliga och enda gången de säger vad de tycker är när de druckit trehundra vinflaskor. Orsaken till att jag satt kvar i matsalen och hinkade kaffe var alltså att jag skulle träffa vår linjeföreståndare Kronhierta efter föreläsningen och så skulle han troligtvis sparka mig för en tid. Därmed skulle jag inte behöva redogöra för vad politikern stått och mässat om i aulan. Egentligen skulle jag ha träffat Kronhierta dagen före, på måndagen, men han hade sms:at och meddelat att han fått förhinder. Antagligen hade han haft fullt upp med att förbereda ministerns möte och kanske också lapat rektorsgump för det är så vår skenheliga art agerar. Hur som helst satt jag där och drack kaffe och som vanligt var jag klädd i gulsvarta tigertofflor, vit svampliknande damhatt och en tight midjekort svart kavaj. Det var rätt kallt för att vara april och när jag tittade ut genom matsalsfönstret såg jag att det börjat regna. Jag hatar verkligen regn och blåst och stannar då helst inne. Jag är ingen sån hurtfrisk friluftsmänniska som kutar runt i skogen och plockar svamp alternativt spanar efter ett sällsynt fjäderfä, utan sitter då hellre hemma och läser böcker.



Vår linjeföreståndare Kronhierta bodde med sin fru, också hon lärare på Fjäderbygden, i en tegelröd villa, som ägdes av skolan, några hundra meter från internatområdet. Jag hade aldrig varit hemma hos dom, som så många andra inställsamma elever varit, och du, o min käre broder eller syster, kanske förstår att jag på grund av ärendets art kände mig illa till mods. Deras dörr öppnades någon sekund efter att jag ringt på.
”Hej Simon”, sa fru Kronhierta. ”Kom in. Gregorius väntar i vardagsrummet.”
Lena Kronhierta var samhällslärare på Norra Fjäderbygden och likt maken gravt tankspridd. Jag stod jämte Lena i hallen och snörade av mig mina vita sneakers jag bytt till, för självklart hade jag inte på mig tigertofflor utomhus. Lena Kronhierta var långsmal och mörk och nästan alltid sminkad, med iögonenfallande rött läppstift, och jag minns att det ryckte till i baguetten.
”Ska jag ta din kavaj?” undrade Lena och tittade på mig med ett vänligt uttryck. Jag mötte hennes blick för länge och som det sociala missfoster jag är kunde jag inte låta bli att snegla på hennes blus och de pigga små bröstvårtorna. Sånt kan göra mig galen. När en kvinna spelar sexuellt återhållsam, men har styva bröstvårtor. Jag vet inte hur gammal Lena är men antagligen i fyrtioårsåldern.
”Nä tack”, sa jag belevad som man är. ”Jag behåller den på.”
”Kom in”, upprepade hon. ”Han är i vardagsrummet.”
Makarna Kronhierta hade inte gjort sig kända som några muntergökar. De var alltid hemma och jag tror inte de hade någon hobby förutom arbetet. De verkade stå varann nära och pussades och småhånglade ofta i skolan. Kronhierta var inte bara linjeföreståndare utan undervisade oss också i vissa ämnen, bland annat i kreativ svenska och hans noteringar med röd penna i högerkanten på kåserier och dylikt var det inte många som tog på allvar; man kunde skriva vad som helst och den enda respons man fick var utropstecken och frågetecken. Jag hade förberett mig väl och om Kronhierta skulle prata om min barndom och sån skit visste jag vad jag skulle säga. Knappast var jag rädd för att bli bortdribblad. Klockan var fem över två när jag klev in i vardagsrummet. Jag var som sagt klädd i svart kavaj och också ett par mellanblå slitna jeans och trots att mitt korta röda hår under svampmössan spretade åt alla håll såg jag proper ut. Tapeterna i vardagsrummet hade ett invävt mönster, men i övrigt var de lika pissljummet beigegula som i alla andra rum i Norra Fjäderbygdens lokaler. Jag hade förväntat mig att gubben skulle vara uppklädd i blazer eller i nystruken skjorta, men han var iförd grå kofta och hela han kändes grå, trots att han hade mörkbrunt tjockt lockigt hår och blå ögon.
"Hej Simon", sa han. "Sätt dig."
Jag blev varse att blicken som mötte mig inte var lika omtänksam som vanligt. Vi tog i hand och jag sa att det var trevligt att träffas och hoppades att min saliga stämma skulle få honom att tro att jag fortfarande var en välartad grabb. Rummet var kalt inrett och vi satt snett mittemot varandra i en brun soffgrupp. Jag hade genom fönstret utsikt mot en träddunge. Så plockade Kronhierta upp en sjavig chokladask från soffbordet och valde med omsorg ut en mörk chokladbit. Han stoppade in den i munnen och tuggade. Ingen hade kunnat undgå hans smaskande. Det var groteskt och du, o min käre broder eller syster, skulle suttit där i intrikat sits och emotionellt huttrat för ett klavertramp du nästan icke begått.
"Oh vad gott", sa Kronhierta. "Vill du smaka?"
Jag var inte säker på hur jag skulle tolka hans inledning, men att doften av billig choklad förpestade rummet stod klart.
"Nä tack", sa jag och såg mig omkring. I fönsterkarmen fanns inga blommor, utan en genomskinlig skål med suddgummi och rummet med planscher på universum på väggarna hade inretts så att det bestående intrycket blev att jag inte kunde ta honom på allvar. Det var lyhört och från rummet intill, förmodligen köket, hördes hur ett skåp öppnades och stängdes flera gånger. Så svor Lena Kronhierta högt. Helvetes jävla skit skrek hon helt oväntat med tanke på sin annars timida framtoning och så gick jargongen för ett ögonblick. Antagligen hade hon tappat mat i golvet och jag och Kronhierta låtsades båda som hörde vi inget. Sen vred han blicken ut genom fönstret och eftermiddagssolen strålade in efter att regnet börjat avta och föll på hans grå nuna. Så sa han att flera elever påstått att jag rökt marijuana och stått utanför aulan och bankat skallen i väggen. Jag blev förvånad över påståendet, då jag inte kunde minnas det nyss nämnda, men glad över att det inte skulle handla om tärningen. Kronhierta hade nämligen inte mycket till övers för Luke Rhineharts tärningsmetod. Och att påstå att jag skulle vandaliserat en vägg var en befängd anklagelse. Åtminstone då vid denna tidpunkt och det var först nån vecka senare hos Dr Schstöwel och dom på Brunköpings Centralsjukhus jag nuddade vid tanken på att banka skallen i väggen. "Dom ljuger", svarade jag men frågade mig aldrig varför belackarna ville jävlas. Kronhierta replikerade inte och ansiktet blev spänt. Han gjorde ett oseriöst intryck på mig där han satt med chokladasken och det var uppenbart att han ansåg sig intellektuellt överlägsen nörden i vit damhatt, vilket var en absurd slutsats. Jag såg honom rakt i det så kallade vitögat, som ofta är slemaktigt gult hos en blandkostare som äter mycket kött och huvudsakligen värmebehandlad föda, och försökte besegra honom med blicken; då kändes det som stålsatte sig min styrka i mitt inre. Det förblev tyst, jag reste mig och gick bort till fönstret och såg ut på några träd. Jag fick kisa. Vet inte vad för sorts träd det var, men de hade vita stammar med svarta fläckar. Så tittade jag på Kronhierta där han satt på soffan, med ögonlocken till hälften slutna över de blå ögonen likt en trött gubbe. Jag vände mig om, gick mot honom och föll på knä:
"Vad tycker du om Luke Rhinehart?" frågade jag och log triumferande, samtidigt som jag ackompanjerades av en trudelutt i mitt inre. Han svalde och det kom inget svar. Jag tror att han förstod att jag inte var i balans. Han kanske såg avstängningen han skulle delge mig som välbehövlig vila.
"Sex alternativ!" sa jag och skrek nästan. "Är inte det bättre än ett? Det är jag som väljer alternativ. Sen får tärningen bestämma. Det kallar jag en kul tillvaro."
Han nickade förlegat och log vänligt, vilket fick mig att lugna ner mig. Jag drog mig då till minnes hur snäll han varit en vecka tidigare när han hade hjälpt en grabb som voltat med cykeln. Snabbt hade Kronhierta tagit sig dit och börjat blåsa på pojkens knä och hållit honom i famnen. Han ställde tillbaka chokladasken på soffbordet och bytte ställning. Vänster ben över det högra istället för tvärtom var det nu som gällde, och så knäppte han händerna sådär töntigt som en normalt funtad man i fyrtioårsåldern inte gör. Jag satte mig igen, nästan mittemot honom, och nu såg jag hur skitig hans grå kofta var. Fy vad äcklig. Antagligen var det hans hemmakofta som han tog på sig så fort han klev innanför dörren. Överlag har jag svårt för grå kläder och jag förstår inte färgens popularitet.
”Okej”, sa jag. ”Jag ska vara tyst. Du har kallat hit mig. Du säger att jag har rökt gräs och att jag bankat skallen i väggen. Okej jag ska erkänna. Ja jag rökte en joint.”
Som sagt skulle jag egentligen ha träffat Kronhierta dagen innan, så han hade haft gott om tid att tänka ut nåt att säga och jag fattade inte varför han hade varit så tafatt i sin framtoning. Och i sms:et han hade skickat hade han skyllt på att han var förkyld, men nu satt han där med vanlig snok så antagligen var det så att han förberett teflonministerns besök.
”Ja du Simon”, sa han och trummade med högerfingrar på soffbordet. Alltid nåt. Det började hända saker.
”Ja du Simon”, sa han igen. ”Först vill jag säga att jag struntar i Luke Rhineharts tärningsmetod. Jag har också varit ung och vet hur det kan vara. Ja faktum är att jag läst Tärningsspelaren, och jag tyckte att boken var ganska bra trots att den är vulgär... Sen ska man komma ihåg att en en självbiografi med ett alter ego nog är mycket påhitt. Det är inte säkert att Luke verkligen gav tärningen sex alternativ och sen följde dom slaviskt. Eller hur?”
Oj vilken utläggning. Han såg matt ut.
”Det tror jag att han gjorde”, sa jag. ”Och det väsentliga är vilka alternativ man ger tärningen – inte om man följer dom. Jag har aldrig gett tärningen dumdristiga förslag. Inte så som Luke Rhinehart gjorde i alla fall.”
”Nähä”, sa Kronhierta med sitt sedvanliga stoiska lugn. ”Och att du rökte hasch i skolbyggnaden det har inget med saken att göra?”
Sanningsenligt sade jag nej.
”Då får jag väl tro på det. Men Simon hur trivs du egentligen på Fjäderbygden? Tycker du inte att vår journalistutbildning är stimulerande?”
Han valde det där ordet med omsorg.
”Jo det är klart”, sa jag. ”Annars hade jag inte sökt.”
”Men varför äventyrar du då din framtid? Du vill väl bli sportkrönikör?”
Vilken överlastad fråga. Gubben kände uppenbarligen inte till Sawatskys intervjumetod. Det är knappast rutinerat att ställa flera frågor i en för då kan man välja vad man vill svara på. Men jag ville inte spela motvals:
”Jag trodde inte jag skulle bli upptäckt. Jag lovar att aldrig göra om det. Och jag lovar också att aldrig mer röka gräs. Vare sig på skolan eller någon annanstans.../
Han avbröt mig. Han var så lättad att han knappt kunde sitta still. Varm var han också och svettig under armhålorna. Vilken stank och jag som först trott att det var mögel i huset.
”Härligt Simon! Så ska det låta!”
Jo eller hur.
”Tack”, sa jag. ”Och självklart vill jag inte äventyra min framtid som journalist. Det är nummer ett för mig. Men jag vill att du ska veta att jag inte vill bli sportkrönikör. Jag ska bli fotbollskrönikör.”
Han mumlade nåt jag inte noterade, eller i vart fall inte kommer ihåg – ibland sviktar minnet – som om han inte fattade att det är skillnad på sporter. Så jag ville att han skulle fatta var jag står.
”Alltså fattar du hur många meningslösa sporter det finns. Ta en sån idrott som gång som faktiskt är en OS-sport. Helt otroligt om du frågar mig.”
”En gång är ingen gång”, sa Kronhierta och flinade samtidigt som han härmade en joggares armrörelser. Han såg inte klok ut och istället för att röra på underarmarna upp och ner slog han ut med armbågarna från kroppen.
”Gång”, sa jag, "måste vara världens mest märkliga sport och de sölkorvar som, av någon outgrundlig anledning, väljer denna sysselsättning måste vara för lata för att springa men samtidigt för rastlösa för att gå som normalt folk. De får inte lämna marken med båda fötterna, vilket gör att de högtravandes rumpvickar sig framåt likt en lustigt ringlandes kavalkad av lämlar. Snacka om tönteri på hög nivå.”
Han skrattade hjärtligt åt utläggningen men blev med ens allvarlig. Som kom han på att han var linjeföreståndare och icke min polare. Han nickade och hummade för sig själv. Så som han alltid gjorde när han klurade på nåt och ville att klassen skulle veta att det var viktigt. Dessutom spred det sig en doft av deodorant från honom och kanske denna odör frigörs av svett? Jag vet inte för Eder ödmjuke svettas aldrig. För han är en riktig torrboll han – och i somligas ögon kanske ett hån mot evolutionen, men han kan inte bry sig mindre. Hur som helst började jag bli otålig och ville ha min dom då jag inte visste om jag skulle få en tillsägelse eller bli avstängd.
”Det blir nog bra”, sa han. ”Men som du förstår kan inte skolan låta ditt misstag passera obemärkt förbi. Vi har noll tolerans mot stimulantia som påverkar centrala nervsystemet.”
Jo han sa så och jag ville sjunka igenom golvet.
”Okej jag förstår. Vad blir mitt straff?”
Jag sade det där med vänlig ton och log till och med. Men egentligen tyckte jag att de skulle se mellan fingrarna eftersom de flesta elever var stupfulla minst en gång per vecka. För det jag gjort var inte allvarligt och speciellt störde det mig att jag inte hade någonstans att ta vägen om det var så att jag skulle bli avstängd från skolans område. Mina kompisar som jag har från tiden på Brunköpings Elitgymnasium har nämligen flyttat till annan ort för att studera, och jag ville inte komma hem med gamnacke till mamma som fortfarande envisas med att vara gift med pappa dönick.
”Jo Simon”, sa Kronhierta. ”Jag och rektorn har haft ett sammanträde. Vi kom fram till att du blir avstängd en vecka från all undervisning.”
”Jaha?”
”Och under denna tid får du inte vistas på skolans område. Det innebär att du är välkommen tillbaka på måndag. Om knappt sex dagar. Du får ingen hyresreduktion men vi drar av maten så du förlorar inga pengar. Det är väl bra?”
”Ja jo...”
”Dessutom vill jag att du skriver en novell på tio datasidor. Och den ska du lämna till mig på måndag morgon. Är det okej?”
”Ja jo...”
”Är det nåt du inte förstått?”
”Allt är glaskart magistern. Jag tar mitt straff.”
”Det låter bra och jag hoppas att du lär dig av dina misstag. Det är nämligen det som skiljer amatörerna från oss andra.”
Jo men tjenare. Han ansåg sig tillhöra icke-amatörerna. Visst Kronhierta och dra den där om Rödluvan också.
”Ja jo det är klart.”
Kronhierta började humma igen och log vänligt mot mig. Han ville förmodligen förvissa sig om att jag insåg att den reprimand han delat ut inte var något jag skulle ta personligt. Det kurrade i hans mage och han vände sig mot det håll där förmodligen köket låg och där hans fru så typiskt för deras generation könsstereotypt stod och fejade. Så reste Kronhierta sig plötsligt upp och gick bort till bokhyllan där det tydligen fanns en stereo bakom en skåplucka. Han började knäppa fingrarna och steppa töntigt, med strumpbeklädda pråmar till fötter, trots att inget ljud ännu hördes.
”Gillar du jazz Simon!?”
Jag fick intrycket av att han drabbats av mani.
”Du ska få höra en fin låt.”
Helvete också. Mina öron vred sig i vansinne.
”Javisst”, sa jag. ”Men jag måste snart gå.”
Det kom ingen musik. Helt otroligt. Så knäckt var han. Han böjde sig ner och kontrollerade sladden i vägguttaget. Tryckte på play igen men tyvärr. Han blev ännu svettigare. En salig blandning av odör spred sig från hans armhålor och hans grå kofta hade vid detta tygparti blivit mörk. Vilken dönick. Om jag hade varit han hade jag gått och duschat istället för att göra mig till åtlöje inför en elev.
”Ljudet är kanske avstängt”, sa jag och reste mig upp, men han hörde inte vad jag sa. Han var helt upptagen med fjärrkontrollen och så kunde han också vara på lektionerna ibland; när han blev nervös eller nåt inte gick hans väg så hörde han aldrig vad nån sa.
”Stereon är sönder”, sa han då. ”Det spelar ingen roll. Ja det är väl lika bra att du påbörjar din exil så fort som möjligt.”
Han var nöjd med den kommentaren.
”Men först”, sa han, "så ska du få tillbaka din senaste skrivuppgift. Du är ju inte här i morgon. Minns du den?"
Han var exalterad och jag ville sjunka igenom golvet. Jag minns att jag just vid detta ögonblick drabbades av insikten att mitt så kallade straff inte alls var ett straff – nä det skulle bli en befrielse att slippa alla dönickar i nästan en vecka. Så gick han in i ett annat rum och var strax tillbaka med en bibba papper med det kåseri jag lämnat honom några dagar tidigare. Han satte sig igen på samma plats som förut. Jag uppfattade det som avtog svetten något. Så läste han snabbt igenom de anteckningar han gjort i novellen.
”Kommer du ihåg vad du skrev om?”
”Ja”, sa jag. ”Jag skrev om min lillebror Otto. Om vilken fenomenal tennisspelare han var som liten.”
”Ja just det”, sa Kronhierta. ”Non fiction va?”
”Ja helt självbiografisk. Novellen handlar om mitt liv och allt är sant.”
”Absolut”, sa han. ”Det känns bara bra att veta att det man ska läsa är självbiografiskt...”
”Visst”, sa jag. ”Men det borde du fatta. Jaget i novellen heter till och med Simon Månunge.”
Sen sträckte han över de fem datasidorna till mig.
”Ja du Simon”, sa han. ”Det var alls icke så tokigt.”
Jag blev förvånad över hans positiva respons och bet mig i läppen. Jag gör det ibland. Jag tittade igenom papperna. En massa rött klotter och en del frågetecken. Men något betyg såg jag inte så jag frågade honom om saken, men han svarade undvikande.
”Jag vet inte”, sa han. ”En stark trea kanske. Eller en svag fyra. Men det är inte så viktigt med betyg. Stirra dig inte blind på en siffra sådär. Det är processen som är viktig – din utveckling som skribent. Så att du hittar din särprägel.”
Så började han humma igen och knackade med fingrarna på soffbordet. Jag fattade inte varför han inte kunde ge mig ett definitivt betyg. Alltså en stark trea eller en svag fyra är en väldig skillnad för mig, och även om Kronhierta är en lärare man inte kan ta på allvar så är man ändå känslig för kritik och speciellt när man är aspie. Hur som helst var det dags att gå i exil så jag gick mot dörren och när jag lämnade makarna Kronhiertas hus dog ljudet av deras uppmuntrande välkommen-tillbaka-ord bort.



Jag återvänder till skolbyggnaden och vandrar korridoren fram. Jag slår mig ner på en stol utanför matsalen. Det är folktomt men allt känns som en villervalla och jag mår veset. Jag börjar nynna på mamma Rosas godnattvisa och en brun sliskig jättelik ekorre kliver ur mitt huvud. Han är cirka två meter hög, kutryggig och robust byggd. Ekorren har skägg och är klädd i en svart sjaskig trikå och på fötterna har han gröna gummistövlar. En brun liten portmonnä hänger runt halsen. Den jättelika ekorren står bredbent framför mig, slickar sig oborstat om munnen och viftar med sin toviga svans. Vilket äckel, tänker jag, och är nära att ge honom en uppercut. Så räcker han mig ett handskrivet visitkort med texten Claes Korre. Vad ska jag med hans visitkort till, tänker jag, men stoppar artigt ner det i fickan på kavajen. Då öppnar Claes Korre portmonnän och plockar fram en stor spruta och innan jag hinner reagera sticker han mig med all kraft i armen. Sprutan gick igenom kavajen och det gjorde ont. Mycket ont. När jag förstod vad som skett var puckot putz weg.



Efter mötet med Kronhierta, och inte minst den i mina ögon mefistofeliska Claes Korre, gick jag hem till den röda internatstuga jag bodde i och läste klart de sista sidorna i Steinbecks Möss och människor, ett stilistiskt mästerverk som ska läsas långsamt och som handlar om Lennie som har vanföreställningar om kaniner. I vart fall så slutade boken med att Lennies sluga kompis skjuter honom i nacken; liksom för att skona honom från värre ting som troligtvis ska hända. Hur schysst som helst och nån annan lösning kan man ju inte komma på. Jag är faktiskt en bokmal, men läser aldrig kriminalromaner för jag tycker inte det är tillräckligt intressant att få reda på vem mördaren är. En av de första böcker jag läste var Hemingways Den gamle och havet. Jag var nyss fyllda tre då. Blev helt såld på det här med skönlitteratur. Så bra var boken och den där jäkla fiskaren som kämpade så att svetten lackade var så dimmig i skallen. Det är i alla fall så jag tolkade boken. Hemingway var förresten alkoholist och så tog han sitt liv. Ja många författare är lite knäppa. Jo så är det och tänk själv att sitta i enfald med en gigantisk textmassa och skriva prosa – är man inte schizo när man börjar med denna hobby (?) så lär man bli det. Jag har läst över tusen skönlitterära böcker, men det betyder inte att jag är smart och så och inte heller bildad. Men det är ändå positivt för hjärnan och man får nog högre iq, och när man läser tänker man till och ibland önskar man att man är personen i boken. Man tror att man är jaget och så går man ut på krogen och presenterar sig som denne. Hur som helst så var vi tre klasskamrater, fuck ups, som hade var sitt rum i vår internatstuga på Norra Fjäderbygden Folkhögskola och mitt var rektangulärt och tolv kvadratmeter. På golvet var ljusbrun parkett lagd och på ena långsidan fanns ett fönster med blå gardiner som gick att dra ihop; annars var utsikten bedårande med gräsmatta, ett par studenthus och bortom dom skog. Det fanns ingen fönsterkarm, men det gjorde inget för jag har alltid tyckt att det är kymigt med blommor. Väggarna var vita och jag hade inte hängt upp tavlor eller affischer, så som andra elever gjort. Allt jag ägde fick plats i min marinblå ryggsäck: Sju vita silkeskalsonger (jag tvättade en gång i månaden). Sju svarta strumpor. Två vita linne. Tre vita t-shirts. En svart kavaj. Detta var basen i garderoben, plus ett par mellanblå slitna jeans av märket Lee (Desoto tjugosju trettioett). Dessa jeans satt som hade en skräddare sytt upp dom för mig, men om sanningen ska fram så hade jag snott dom i en secondhandbutik inne i Brunköping. I stugan hade vi gemensamt kök och delade dusch, toalett och tvättmaskin. På mitt rum fanns ett handfat med kran och jag brukade spola kallt vatten på undersidan av handlederna och det var behagligt när jag mådde pyton. Ovanför handfatet fanns en spegel, så att man kunde se hur knasig man ser ut när man borstar tänderna. Jag hade även en fåtölj som jag använde som skrivbordsstol och ett brunt skrivbord. Dörren till rummet var starkt röd och hade målats precis innan jag anlänt till Norra Fjäderbygden. En sak som är lustig är att det bara var en skrivbordslåda som gick att dra ut; den översta och där förvarade jag pennor. Jag hade många pennor och ett system, ett schema där jag antecknat vilken penna jag fick ha beroende på vilken dag det var. Det kändes fantastiskt och man kan bli begeistrad för mindre. Min dagbok och supersöta rödvita tärning hade också sin hemvist i översta skrivbordslådan. Man kan inte alltid ha en tärning i kavajfickan. Då blir man knäpp. Stugan låg etthundrafemtio meter norr om skolans huvudbyggnad och det var denna sträcka jag var tvingad att ha civila skor. Kan tyckas som petitesser, men för den in absurdum militärt influerade skolstyrelsen var det blodigt allvar. Inget pjosk alltså. Så varje morgon bar jag mina nobla tigertassar i en plastpåse och så fort jag klivit in i huvudbyggnaden tog jag dom på mig. Mina mögiga civila skor, ett par vita sneakers, ställde jag innanför vestibulen, där det fanns utrymme för jäktade externatelever att hänga in jackor. Jag hade tagit av kläderna och låg näck på sängen. Tigertofflorna hade jag aldrig på mig i rummet, eftersom jag var mån om att lufta dom så ofta som möjligt då jag bara hade ett par, och inte heller min vita svampliknande damhatt. Trots att den jättelika ekorren som stigit ur mitt huvud inte sagt ett ord hade han haft sån pondus att jag kände mig depraverad, ja det var så jag imploderade av bottenlös kontemplation och svetten, dyvåt är ordet, rann nerför nacke och hals. Jag hade fått ledigt hela eftermiddagen, ty jag var inte kurant och vet inte om jag befann mig i dvala och fantiserade eller drömde, men det som flög genom skallen var alldeles, alldeles skimrande läckert; bubblor, små genomskinliga bubblor, kom sporadiskt ur öronen och steg upp mot taket och lägrade sig; ja mer och mer bubblor och ju fler de blev ju mer vimmelkantig, omtöcknad kände jag mig och sussade snart sött. Men långt borta hörde jag en svag knackning och när jag sakta kom tillbaka insåg jag att det var någon som bankat på dörren. Jag förstod att det var någon av mina sambos, Dinkelspelt, en tönt som startade varje dag med yoga, eller Grobianen, som hade rykte om sig att vara en fenomenal kortspelare, men om detta talade han aldrig. Jag reste mig sakta upp, tog på mig mina mellanblå slitna jeans och min svarta kavaj utan nåt under. Så öppnade jag dörren och där stod Grobianen. Han gick alltså i samma klass som mig och var även han tjugoett, men han och hans bundsförvant Dinkelspelt, som många på skolan beskrev som en von Oben-kuf, var mest intresserade av radio. Som vanligt bar Grobianen en brun urblekt svinig kavaj, så himla mainstream och föga comme-il-faut, och sin enda näsduk i bröstfickan. Näsduken var vinröd och det gav honom antagligen en oerhörd kick att spöka ut sig så. Grobianen var huvudet längre, mer välbyggd och jag skulle vilja beskriva honom som välgödd. Han hade liksom mig ljus hy men mörkbrunt, långt, stripigt hår som han med gelé drog bakåt och även denna dag hade han hästsvans. Blicken var isande ljusblå men han såg ofta trött ut. Något jag störde mig på var hans ovårdade naglar och det är otroligt att man kan gå runt så. Till råga på allt var Grobianen en sån som skulle kleta på alla och vara hipp och göra high five så fort han lyckats med nåt. Han var en sån som tror att han är populär, men i själva verket är illa omtyckt och såna typer kan få mig att vilja falla igenom golvet. Och det här med att kleta på folk som inte ens står en nära är bara för mycket. Tjena tjena säger dom och daskar lätt till en med en knytnäve på kinden, precis som Baghera i Djungelboken. Grobianen var en sån som trodde att han skulle få ligga varenda gång han gick ut på krogen, men efter att ha köpt en massa drinkar till överförfriskade jäntor fick han alltid vandra hemåt tomhänt och då skulle han hålla huvudet högt och säga att han var så jädrans trött så han skulle inte ens orka hångla. Egentligen fattar jag inte varför Dinkelspelt umgicks så mycket med honom för Dinkan lirade faktiskt i en högre division. Jag frågade vad Grobianen ville.
”Inget speciellt”, sa han. ”Jag hörde att du var här inne.”
Grobianen talade alltid långsamt och uttalade varje ord noga. Inte som den gamle franske presidenten Chirac, men åt det hållet. Man kan bli galen för mindre och slow talkers kan få mig att spy. Det är så att snubbar som håller på att kleta på andra ofta är sällskapssjuka och det är otroligt att man knackar på grannens dörr bara för att man hör att han är där inne. Grobianen tittade nyfiket in i mitt rum och drog med sina äckelfingrar genom det stripiga håret. Vilken kille och som om inte allt jag nämnt hittills är nog så var han alltid klädd i för korta jeans och vita tubsockor.
”Du jag är upptagen”, sa jag. ”Jag håller på att packa.”
”Så du blev avstängd?”
”Ja.”
”Seriöst?”
Så sa han alltid. Otroligt störigt. Jag började bli irriterad och svarade honom inte. En sån som Grobianen ska man inte gå till mötes. Man ska inte falla in i deras sätt att snacka för då får dom för sig att dom har övertaget. Så tryckte han ner sin vinröda näsduk nån centimeter i kavajfickan och frågade på sitt sävliga vis:
”Vad tyckte du om föreläsningen?”
”Jag var inte där.”
”Va?”
Det var sånt dönickeri jag menade.
”Nej”, sa jag ”Jag var inte där.”
Jag ville fråga honom om han hörde dåligt, men jag besinnade mig då han var en fjompe som hade svårt att bemästra sitt humör.
”Nähä”, sa han och drog åter äckelfingrar genom stripigt hår. ”Varför inte? För att du blev avstängd?”
”Ja just det. Jag är upptagen så om du inte ville nåt.../
Det sket sig.
”Du”, sa Grobianen. ”Den där tjejen du var tillsammans med på gymnasiet...”
”Petra?” sa jag och ångrade att jag berättat om henne. ”Vad är det med henne?”
”Ja Petra”, sa han. ”Sysslade inte hon med gymnastik?”
”Jo”, sa jag. ”Gymnastik och balett. Hur så?”
”Jag har en kompis som behöver en dejt och.../
Du milde tid. Så detta var orsaken till besöket. Man slutar aldrig förvånas och jag begriper mig inte på folk som försöker para ihop såna som inte känner varandra.
”Och?”
Jag tittade på hans näsduk. Sen på handtaget jag höll i med högerhanden. Jag funderade på att slå igen dörren, men hans sjuka tankegångar hade fångat min nyfikenhet. Jag är en sån som kan sitta och snacka med en störd typ i flera timmar bara för att jag tycker det mänskliga psyket är intressant. Ja överlag så kan man lära sig mycket från sjuka typer och kanske då speciellt av de som lider av en personlighetsstörning; det finns tolv plus utan närmre specifikation, och det roliga är att de flesta som är drabbade av en personlighetsstörning, som till exempel Grobianen, inte är medvetna om problematiken och blott en bråkdel har diagnos. Psykiatriförbundet uppskattar att minst var tionde vuxen är personlighetsstörd och män är överrepresenterade. Kanske åtta av tio störda jävlar är män vilket delvis förklarar att det är vi som står för det mesta av allt elände.
”Jo”, sa Grobianen och harklade sig. ”Eftersom min kompis också sysslar med gymnastisk så tänkte jag att.../
”Glöm det”, sa jag. ”Det är det dummaste jag hört. Aldrig i livet. Petra är min bästa tjejkompis.”
”Jaha”, sa han. ”Men jag trodde att du och Sara...”
Han tystnade självmant. Jag behövde inte ens avbryta honom längre. Antagligen blir det så när man vet att man gjort bort sig.
”Jag och Sara är kompisar. That's it. Vi kommer aldrig att bli pojkvän och flickvän. Vi har det bara kul tillsammans. Men jag tror inte att Petra vill dejta din kompis ... Och speciellt inte om han har lika smutsig kavaj som dig.”
Jag kunde inte låta bli. Jag sade det med glimten i ögonen, men det är kul att reta fel folk om man vet vilka knappar man ska trycka på. Jag hade dock inte förväntat mig att kommentaren skulle orsaka det tumult som skulle följa. De flesta hade garvat och kanske sagt nåt beskt, men inte Grobianen som representerar den lättkränkta typen. Jag tänkte precis be honom gå när han raskt gav mig en lusing.
"Va gör du?" sa jag upprört och förstod att jävelskap och månne gallimatias väntade. Hade han fått hjärnsläpp och varför detta ståhej för så lite? Grobianen såg sig nu om, liksom för att försäkra sig om att vi var ensamma. Sen petade han med höger pekfinger i vänster öra (en märklig kombination och man kan tycka att han kunde använt tops).
"Det är så här", sa Grobianen och nu hade rösten blivit barsk och han pratade inte längre som Chirac, "att din mössa är mycket skitigare!"
Detta var inte första gången han fysiskt delade med sig av sina aggressioner. Pajasen slutade klia sig i örat och nickade belåtet. Jag var tyst ett ögonblick, men hämtade mig och såg på honom med min patenterade har-du-verkligen-tagit-dina-piller-blick. Han var lika galen som Atkins diet och så hade jag tänkt många gånger förut, men aldrig med en sådan övertygelse som nu. Det blänkte till i hans isande ljusblå korpgluggar och jag fick mig ännu en hurring; det brände på kinden och jag kände att jag var på väg att explodera; musklerna spräckte nästan kavajen och ådrorna, som blev starkt gröna, pulserade. Men allt släppte och Grobianen märkte att jag åter var tanig och knuffade in mig i rummet. Sen klev han in och stängde dörren med ett schwung. Skulle troglodyten gå bärsärkagång? Grobianens knuff hade fått mig ur balans och jag sjönk ihop på golvet och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag försökte stryka bort ögonvätskan med högerhanden, men fick blod på fingrarna och upptäckte att jag hade näsblod. Drummeln stod nu tätt inpå mig, lutade sig över mig likt en vålnad, som en vampyr redo att sätta tänderna i en slyngel som moi och han andades tungt och skakade så frustrerat på huvudet att jag trodde hästsvansen skulle gå av. Jag ville resa mig, men kände mig lealös, spattig i benen och som den ickeslugger jag är förstod jag att sejouren på golvet skulle bli långvarig. Det var inte kul, inte kul och jag iddes inte, iddes inte. Då, just då och som en skänk från ovan – min ovanliga röta – intog miffots vinröda näsduk skepnaden av en saglande lie och slingrade sig runt halsen på honom och gläfste högt med barytonröst. Jag funderade inte på att fly. Jag låg kvar på golvet, tung i kroppen och glodde på spektaklet. Trots att jag inte är luden fick jag gåshud och det skulle du med fått. Bilden i mitt inre blev oförglömlig och när jag tänker på denna tosiga näsduk som verkligen var i sitt esse känns det i märgen. Det verkade inte finnas någon ände på det innovativa sörplandes tygstycket som slingrade sig varv på varv runt dönickens hals och till och med omslöt hans hästsvans. Grobianen höll på att tappa balansen när han desperat fäktade med armarna, men fortfarande stod han upp framför mig.
"Hjälp!" kved han och det märktes på hans hispiga röst att han hade svårt att andas. Då stack näsduken ut en dold reptilliknande rosa tygtunga och högg honom under adamsäpplet. Blod sipprade ur honom och stänkte på golvet och på hans urblekta bruna kavaj. Jag tänkte att när blodfläckarna torkat kommer folk tro det är rödvin. En tanke jag inte skulle fått. Grobianen var paralyserad, hans morska mun tuggade fradga (jag kan erinra mig odören) och kalabaliken cementerades. Jag fick inte fram ett ord och kanske var det Hin Håle som hade varit framme med klister och fäst tungspetsen mot gomtaket. I huvudet gjorde insikten om detta en loop och stötte ihop med belackare från förr. Dessa belackare gick i samlad trupp, ackompanjerade av låten Walk away, ut genom vänsterörat och i nästa ögonblick, en halv sekund senare, lossnade tungspetsen från gomtaket; det lät som hade någon skrapat en snöbetäckt vindruta och jag förstod att jag åter kunde tala men förblev tyst. Istället var det Grobianen som skrek hjälp. Nu passade det. Jävla stolle. Han spelade ut sin repertoar. Jag minns inte vad jag svarade, men det spelar ingen roll för det är konsekvenserna av vad jag gjorde som är intressant. Jag gillar inte falska människor, men jag ville inte att han skulle dö så fast att jag kände mig tung i kroppen ställde jag mig mödosamt upp och knäppte två gånger med fingrarna, och vips var näsduken tillbaka i kavajfickan. Det var rena magin och jag vet inte hur jag bar mig åt. Det var storartat och den som inte håller med om det är en blåst jävel. Ja du skulle sett näsduken när den skamset ålade sig tillbaka in i kavajfickan. Efter mitt drag uppvisade Grobianen ett häpet anlete och hans mun stängdes långt senare. En lång salivtest rann ur mungipan och han måste ha gett upp sitt förmodade omformulerade mål att nå remi. Och likvit i ansiktet kan han inte beskrivas på annat sätt än som matt. Grobianen stapplade bort mot dörren och lämnade mig ifred. Jag tog en bit hushållspapper och torkade bort blodfläckarna från golvet och la mig åter naken på sängen och kände mig som en glass som ligger i stekhet hetta och smälter tills blott en stel pinne återstår, som en skadeskjuten slashas, som en groggy snorvalp utslängd till bångstyriga trasvargen Zeke och som en lame duck utan stiff upper lip men med en djävulusisk huvudvärk. Så låg jag och tittade på Claes Korres handskrivna visitkort och tiden gick och fortsatte gå och var troligtvis på väg till horisonten, dit vi alla ska, och det var gött att vara tidlös. Jag låg kvar på sängen och befann mig i ett meditativt tillstånd; jag sov inte men var inte vaken och de inre bilderna var ostyrbara så likt en novis åkte jag med och förundrades. Dessutom trodde jag att jag satt fastklistrad uppe vid ena hörnet av taket och såg ned på mig själv: en rödhårig naken ung man som hyperventilerade och såg ut som ett slokörat resignerat mähä som dissats av livet självt, som en orkeslös däst zombie vilket för mig betyder att vara en mumie ej inlindad i toalettpapper och att man då och då tar sig ur den öppna kistan för att gå och slå en sjua och som den slacker jag redan då var låg jag kvar på sängen som en melankolisk goof och intalade mig att jag hörde delfintjatter. Men i denna stund upplöstes det onda Grobianen åsamkat mig och jag trodde åter att jag var en journaliststudent med ljus framtid. Fast då hade jag förstås inte en aning om att jag skulle hamna hos Dr Schstöwel och dom på Brunköpings Centralsjukhus redan inom en vecka.



Jag visste inte varför jag blev så in i helvetes trött och vad ansåg jag när jag nästa tidig otta gick i cirkel på rummet, med armarna bakom ryggen och händerna knutna? Vad ansåg jag nu när jag bestämt mig för att inte lämna skolans område förrän tidigt onsdag morgon? Jag slumrade till och vaknade först flera timmar senare. Det hade blivit kväll och den var inte svart. Inte heller sammetssvart. Snarare var kvällen mörkblå och den höll mig i ett fast grepp. För inte kunde väl Grobianen komma tillbaka? Mitt förnufts räckhåll sträckte sig kort. Jag drog upp täcket till hakspetsen och tröttheten omslöt mig. Det tog inte många sekunder innan jag trodde att jag somnat, men jag minns att det först snurrade till i huet. Funderingarna tog ett steg fram och två tillbaka. Historia skulle ältas men jag skulle också hånskratta åt en del belackare jag haft. Se på dom nu, sa jag, och låg raklång med armarna utsträckta. Ögonlocken fälldes innan signalen från hjärnan startat. Det blev svart och tyst så när som på andetagen. Men syret var överflödigt. Jag gick barfota i regnskogen och åt klorofyll. Jag drömde om Grobianen och hans hurringar påminde mitt undermedvetna om hur min hemkunskapslärarinna en gång gav mig en lusing, med ett margarininsmort stekjärn, vilket ledde till att jag schavotterad fick springa runt i vårt crème de la crèmekvarter och låna en grannes trampbil och trampa iväg till läkarstationen och sy ihop skallen. Då sköts bilden den unge Simon Månunge hade av sig som en ulv i allmogedräkt, som under mellanstadiet stundtals kunde uppträda som societetsmässig domptör, i sank. Jag i avgrund stampade tills Grobianen långt senare skulle väcka ett aldrig tidigare skådat raseri.



Grobianens bundsförvant Dinkelspelt var drygt två meter och det vilade något graciöst över hans lekamen. Han såg inte speciellt bra ut, som en i mängden, men var likt en häradsbetäckare en fena på att få brudarna på rygg, och en gång hörde jag Liza Pretto i Allmän A berätta för en väninna att Dinkan minsann var en jäkel på yoga. På de lektioner vi hade tillsammans satt han alltid med armarna i kors, förutom när han skulle svara på en fråga och vevade med nävarna. Han gick igång på sånt, Dinkelspelt, och när han fått lite innanför västen drog han historier om hur han som tolvåring vunnit tusen riksdaler i nån tv-tävling. En gång skulle hela journalistklassen läsa samma ryska novell, som handlade om en man som en morgon vaknar och är förvandlad till skalbagge. Dagen efter kom lättpåverkade Dinkelspelt en timme för sent. Han hade varit så rädd att han inte vågat slå upp ögonen för han trodde att han blivit en skalbagge. Dinkelspelt var en sån som nästan alltid satt hemma i vår stuga när vi inte hade lektioner; ja han var till och med osocialare än undertecknad och deltog aldrig i någon av skolans aktiviteter. Några timmar efter att Grobianen med svansen mellan benen försvunnit ur min åsyn kom Dinkan in på mitt rum. Jag hade för mig att jag hade låst dörren, men han hävdade att den stått på glänt.
”Tjenare!” sa han och jag såg att han som vanligt endast hade blå shorts och en gul t-shirt på sig.
”Hej”, sa jag och satte mig upp på sängen. Jag krängde snabbt på mig ett vitt linne och ett par vita boxerkalsonger, ty jag såg hur förlägen Dinkelspelt blev när han upptäckte att jag under täcket förmodligen var naken. Visserligen var inte belysningen tänd, men vissa killar kan inte vistas i samma rum som en annan naken kille. Han satte sig ner på min enda stol, utan att jag bett honom, vilket kan tyckas framfusigt, trots att vi delade stuga han och jag och Grobbe och stötte ihop titt som tätt. Han såg först inte att han satte sig på Steinbecks Möss och människor, men nu lyfte han på yogaröven och tog upp boken och la den på skrivbordet. Lite störigt faktiskt.
”Du”, sa han. ”Vad hände med Grobbe? Han satt i köket förut. Han såg helt färdig ut.”
Jag älskar verkligen det uttrycket. Att se färdig ut. Man är liksom helt klar och kan checka ut. Kanske för gott.
”Det var nåt med hans näsduk”, sa jag. ”Bry dig inte om honom.”
Jag drog av mig överkastet och noterade åter att Dinkan blivit illa till mods över att jag satt i kalsonger och linne. Dinkelspelt lät blicken vandra. På mig och ut genom fönstret och på kläderna som låg på golvet jämte tigertofflor och vit svampliknande damhatt. Så för att göra honom till lags tog jag snabbt på mig hela munderingen: Svart kavaj. Mellanblå slitna Lee-jeans. Svampmössan. Tigertofflorna. Jag var typ den coolast klädda killen på Norra Fjäderbygdens Folkhögskola.
”Har du läst den?” undrade jag och pekade på Möss och människor innan jag satte mig på sängen igen.
”Nä”, sa han och tog upp boken från skrivbordet. ”Är den bra?”
Han började läsa på baksidan.
”Lysande. Vill du låna den?”
”Nä”, sa han. ”Jag håller på med en just nu. Processen. Av Franz.../
”Kafka”, avbröt jag. ”Du kanske förresten kan lämna tillbaka boken imorgon? Jag hinner inte. Jag har blivit avstängd. På grund av det med jointen. Måste sticka tidigt imorgon och får inte komma tillbaka förrän på måndag.”
Han ställde sig upp.
”Ja det kan jag göra. Vad ska du göra tills på måndag?”
Jag drar in till Brunköping. Ska boka ett vandrarhem eller nåt. Sen har jag inget inplanerat. Kanske jag ringer Petra och frågar om hon kan komma ner.”
Jag ville verkligen träffa mitt ex. Jag hade saknat henne de senaste veckorna, trots att jag hade min knullkompis Sara i min närhet.
”Där ser man.”
”Ja”, sa jag. ”Men säg inget till Sara. Det är onödigt innan jag vet om det blir nåt eller inte.”
”Visst”, sa Dinkelspelt. ”Det är lugnt.”
Han tittade på lampan i taket.
”Du”, sa han. ”Ska jag tända.”
”Ja gör du det Dinkan. Är du mörkrädd eller?”
Han kallade sig aldrig Dinkan, men hade inga problem med att folk som kände honom använde smeknamnet, vilket låg nära till hands med tanke på det högdragna efternamnet. I förnamn hette han Arthur och han var döpt efter Conan Doyle. Sherlock Holmes läste han dock aldrig. Han gillade inte deckare han heller.
”Nä”, sa han och tände. ”Men det blir trevligare så här.”
Så satte han sig igen. Han hade uppenbarligen mycket fritid. Jag var fortfarande trött efter tumultet med Grobianen och insåg att mitt beslut att vänta med att åka in till Brunköping till onsdag morgon var lysande. Jag pallade inte sitta på sängen och la mig istället på sidan. Jag får alltid ont i ryggen av att sitta på en säng, eller där det inte finns ryggstöd, och har alltid haft taskig hållning. Många autister har det. Lite obekvämt var det dock när min vita svampliknande damhatt klämdes mot vänsterörat så jag tog av mig mössan och kastade den på golvet. Den landade mitt mellan mig och Dinkan.
”Golvet är rent”, sa jag och förundrades över hur lätt det hade varit att torka bort Grobianens blodfläckar. ”Jag har precis städat.”
Så drog jag täcket över mig så blott huvud och tigertofflor syntes.
”Titta Dinkan!” sa jag. ”En tiger i sängen. Hjälp mig snälla hjälp mig! Den är farlig den vill äta upp mig. Hämta ett gevär eller ring polisen. Snälla Dinkan. Hjälp mig hjälp mig. Kolla tigern!”
Jag vrickade något frenetiskt på tigertassarna och förde benen uppåt så det skulle se ut som om tigern tog ett skutt mot mig. ”Dinkan kom igen! Varför sitter du bara där. Jag håller på att bli uppäten.”
Jag var så klart skitrolig, men Dinkelspelt med sin torra humor skrattade bara till lite kort. Så där ansträngt som vissa gör när de har sketet på sig. En gång hade jag gjort något liknande uppe i tv-rummet i vår stuga när också Grobianen var där och då hade han blivit riktigt arg och kallat mig infantil. Men egentligen var det Grobianen som hade gjort så att jag lekte tigern-kommer-att-döda-mig-leken för han hade strax före sagt att här på Fjäderbygden händer ingenting.
Dinkelspelt öppnande översta skrivbordslådan:
”Är det din tärning?”
Han tog upp min supersöta rödvita tärning och vände och vred på den med ett nyfiket anlete. ”Har du nåt spel?”
”Nä”, sa jag. ”Jag har haft ett Monopol men blivit av med det. Tärningen är därifrån. Jag tyckte det var synd att kasta den.”
Jag betonade ordet kasta och tyckte att det var skitkul, men Dinkan noterade inte ens komiken. Dinkelspelt var så nyfiken och nu trevade han igenom översta skrivbordslådan.
”Du har många pennor du. Och i olika färger. Målar du eller?”
”Nä”, sa jag. ”Jag har fått dom i present. Jag använder dom nästan aldrig. Vill du ha några.”
Jag visste att han skulle tacka nej. Det ingick i hans uppfostran eller nåt. Annars skulle jag aldrig erbjudit honom mina pennor. Jag behövde alla till mina system. Olika färger för olika dagar och allt det där.
”Nej tack”, sa han. ”Är det din dagbok?”
Såklart skulle han fingra på den med. Om jag hade haft ett paket kondomer däri skulle han frågat samma sak. Men jag ville inte erkänna att jag skrev dagbok så jag ljög. Jag brukar annars inte ljuga.
”Nej”, sa jag. ”Det är min lillebror Ottos.”
”Varför har du hans dagbok?”
”Han glömde den när han var och hälsade på.”
Dinkelspelt stängde skrivbordslådan och lät dagboken ligga kvar på skrivbordet. Somliga har varken sinne för ordning eller detaljer. Så var det alltid när han hade varit nånstans. Då låg saker och ting på fel plats. Till exempel i köket i vår stuga. Bananerna i frysen och såna helt sjuka saker. Sådant bekymrade honom inte det minsta och han la alla bestick huller om buller i kökslådan. Otroligt enerverande. Okej jag kanske är sjuk i huvudet, vilket inte har med min autism att göra ty det beror på omständigheter som jag ännu inte är på det klara med, men lite ordning får det vara. Så tog Dinkan upp en liten tablettask ur jeansfickan och han var en sån som alltid hade något i käften. Helt otroligt om du frågar mig. Dock smaskar han inte, vilket många gör som tuggar tuggummi och tycker dom är coola. Han kollade mot dörren och frågade om jag ville hänga med ut till köket så skulle han bre mackor med jordnötssmör till oss. Jag sa visst för fan.



Väl ute i köket dukade han snabbt fram ett par tallrikar och tog fram ett fullkornsbröd och en burk jordnötssmör och han ska åtminstone ha credit för sina matvanor. Han sa att han skulle sända radio på onsdagseftermiddagen och att jag kunde ratta in programmet inne i Brunköping. Ja Dinkan älskade verkligen att sända radio, men tyvärr hade han så dålig musiksmak att man inte kunde lyssna på hans annars intressanta program som alltid handlade om något populärkulturellt ämne.
”Javisst”, sa jag. ”Det ska jag göra. Vilken tid börjar du?”
”Klockan tre. Det ska handla om Beatles. Jag har låtlistan här om du vill..../
”Nej nej”, sa jag. ”Jag vill att det ska bli en överraskning.”
Herre du min skapare. Endast Beatles. Nej jag skulle inte lyssna på Dinkans radioshow. Han bredde mackor med en imponerande fart och langade över tre fyra till mig. Det var jäkligt schysst av honom. Faktiskt. Han var en sån som ville ta hand om andra.
”Goda mackor”, sa jag och log uppriktigt tacksamt mot honom. ”Jo det är dom. Vi kanske kan köpa mat ihop så behöver man inte slänga så mycket.”
Jag kanade längre ner på köksstolen. Det är lätt hänt när man sitter med högerbenet över det vänstra och har taskig hållning. Jag vet att det ser för jävligt ut och speciellt när jag har huvudet lite stört framåt... Har jag förresten sagt att jag ofta när jag sitter lutar överkroppen och huvudet lite åt höger? Jag gör så eftersom jag har en medfödd hjärnskada och diverse terapeuter har försökt få bukt med problemet, men alla har misslyckats på samma sätt som logopeden inte lyckats få mig att uttala bokstaven r koRRekt. Jag har helt enkelt ett talfel, vilket beror på min autism. Dock bryr jag mig inte så mycket om mina små egenheter och så kallade svårigheter. Dinkelspelt tuggade inte maten tillräckligt väl och hivade i sig en macka på max en minut och det var också denna tid det tog att skära upp en ny skiva och smeta på jordnötssmör. Det hela skulle se lustigt ut med tanke på att han nog tryckte i sig tio mackor. Dessutom låtsades han som hörde han inte frågan så jag tolkade detta som ville han inte handla mat tillsammans med mig.
”Du kanske ska äta långsammare?” sa jag. ”Din matsmältning kan inte vara den bästa. Kanske därför du har dålig andedräkt.”
Detta sade jag i välmening, men när jag stängt truten insåg jag att mitt rättframma sätt inte var socialt acceptabelt. Det jag talade om för honom var visserligen sant, men som tjugoettårig autist borde jag ha lärt mig bättre. Men som tur var tog han inte illa upp och kanske berodde det på att han var medveten om att jag är aspie. I vilket fall som helst så fortsatte han äta och bre i samma höga tempo, men utan att bli stött så var Dinkan en sån högdragen tjomme som på ett subtilt sätt kunde ta illa upp och långt senare kunde folk få sig en skrapa. Han sa:
”Ska vi gå och snacka med Grobbe?”
Dinkan var länken mellan mig och Grobianen som aldrig utan honom gjorde nåt tillsammans. Jag tror att Dinkan tyckte nästan lika bra om mig som om honom, trots att vi egentligen inte var riktiga kompisar utan lottats ihop i samma stuga.
”Nu?”
”Ja varför inte. Ju förr ni gräver ner stridsyxan desto bättre.”
Dinkelspelt visste uppenbarligen vad som skett. Jag hörde att tv:n stod på uppe i allrummet och frågade om det var där Grobianen var.
”Är dönicken där uppe?” undrade jag.
Jag kallar alltid alla jag inte gillar för dönick. Man går i land med mycket mer då jämfört med om man skulle sagt idiot. Av någon anledning anses dönick vara ett mildare skällsord. Men så är det inte för mig. Jag tycker att dönick är grövre.
”Ja.”
”Jag vill inte träffa honom. Jag tål honom inte. Han borde konsultera psykvården.”
”Lägg av!” sa Dinkan. ”Vi har ju kollat film och sånt hur många gånger som helst. Grobbe tycker inte så illa om dig. Han tycker att du är en bra kille. Det är bara det att ibland så säger du saker som kan få honom att tappa humöret. Tänk på det. Du vet hur lättretad han är.”
Jag hade inte blivit proppmätt.
”Kan jag ta en macka till?”
”Javisst”, sa han. ”Varsin kvar. Här.”
Det var väldigt mycket jordnötssmör på den smörgåsen och jag skulle nästan få kväljningar. Inte för att låta som en degig jantelagare, men för mycket av det goda är inte bra. Speciellt inte för fakirmagen. Dinkan dukade av samtidigt som han åt upp sista mackan. Han var huslig av sig och denna gång lyckades han ställa tillbaka allt på rätt plats. Jag iakttog honom och sa sen:
”Ja jag vet att Grobbe är lättretad och jag vet att jag ibland säger saker som jag kanske inte skulle sagt. Men hans kavaj är svinig. Det vet du. Han har inte tvättat den under tiden vi bott här. Från augusti till april. Det är sju månader och han har den på sig varje dag.”
Då kom Grobianen helt plötsligt in i köket.
”Du Simon”, sa han och pekade på mig. ”Jag tvättade kavajen i julas.”
Typiskt Grobianen. Han hade väl stått i trappan och väntat på rätt läge. Så kom han fram till köksbordet och satte sig tvärsemot mig där Dinkan som nu stod och diskade nyss suttit.
”Simon”, sa Grobianen. ”Jag erkänner att jag gick för långt. Jag ber om ursäkt för att jag drämde till dig. Låt oss glömma det hela.”
Han boxade kamratligt till mig på axeln så att jag höll på att sätta den sista biten smörgås i halsen. Så tog vi i alla fall i hand och han reste sig upp och gick fram till Dinkelspelt.
”Hur är läget Dinkan? Ska vi dela på en flaska rödvin?”
Grobianen var lättretlig ja, men han var alltid snäll mot Dinkelspelt. Ibland fick jag för mig att han var kär i honom. Dinkan verkade inte så pigg på att hinka rödvin.
”Kanske sen”, sa han och tog sig om magen. ”Jag måste ner till datasalen. Jag ska redigera en intervju. Kanske sen om det är någon mer som vill vara med. Vi kanske kan gå ner på puben då. Jag vill inte sitta hemma och dricka.”
Helt otroligt. Det var inte ofta Dinkan lämnade skolans område.
”Visst”, sa Grobianen. ”Hör dig för. Jag stannar här för jag är trött.”
Det var nu jag såg att han inte hade sin vinröda näsduk i bröstfickan. Grobbe vände sig till mig:
”Är du sugen Simon. Sen ikväll. Vin och öl. Ner på puben. Vem vet – lite rajtantajtan...”
Jo tjenare. Ingen vill ligga med dig grottmänniska och speciellt finns det ingen tjej som vill bli pullad av dina brungula klor för då får de en underlivsinfektion.
”Nä jag följer inte med. Min avstängning har egentligen börjat. Jag måste upp tidigt i morgon och sticka härifrån.”
Dinkelspelt ställde in jordnötssmöret i kylskåpet och tog ut en halväten pirog som han slängde i slasken. Han var klar och gick ut ur köket och upp i trappan. Jag följde honom med blicken och hans bara underben försvann uppåt. Strax därefter sade Grobianen hej då och styltade klumpfotat efter på sina klövar.



När jag gått in på mitt rum och packat klart – jag tänkte ta med mig underkläder och min svarta minipc – drog jag en djup suck och tittade ut i kvällsmörkret. Borta vid ingången till aulan var det några elever som stod och rökte och jag kunde nästan höra allt dom sa. En bit från vår stuga fanns en elljusupplyst promenadslinga och jag tänkte ta mig en kort joggingtur och rensa lite tankar. Så jag tog på mig ett par löparskor och ett mörkblått idrottsställ och lullade bort mot skobygden. Klockan hade blivit åtta när jag var framme vid promenadslingan och påbörjade löprundan, månen hade gått upp men kvällsmörkret kändes inte ens mörkt och för att vara april var det kallt. En uggla hoade. Som nalkades något. Ett löv kom till mig och landade i brösthöjd. Det var ett medfaret löv. Ett löv trampat på sedan länge och många gånger. Tänk om istället ett löv som precis dimpt ner från ett träd kommit till mig. Det hade varit magiskt. Det var behagligt att vara omgärdad av träd och på grusstigen jag sprang på fanns kottar, små mahognybruna murkna kottar, hela vägen kottar och jag tittade upp på stjärnklar himmel och när gumman i den vagt synliga månen nös blev jag snopen och insåg att livet, vår planet och det gåtfulla universum är så otroligt, så obegripligt, så fantastiskt att man inte behöver mer än att se mahognybruna murkna kottar, likt dig livs levande som den här evolutionens kronjuvel, för att bli tårögd. Allt är för bra för att vara sant, tänkte jag och den vördnad jag kände inför världsalltet sipprade genom mina vener, precis som det gjort när jag läst Bill Brysons naturvetenskapsbok En kortfattad historik över nästan allting. Sen var även jag tvungen att nysa. Som jag nös. Ja jag nös så mycket att en kakofoni av visselpipor ljöd genom skallen. Men jag var glad över att få vistas i orörd skog och när jag rumpvickade mig framåt slog det mig att jag inte hade svampmössan på mig. Jag löpte på och fick upp farten och en timme senare var jag framme i Brunköping. En mil hade jag sprungit. Alldeles för mycket, tänkte jag och löste en bussbiljett tillbaka till skolan. Jag har alltid tyckt om att åka buss och titta ut på det som far förbi. Jag snackar främst om granar och om stubbar och jag försöker räkna dom också. Speciellt granarna som är svårast eftersom de står tätt och det är lustigt så likartat landskapet är och tänk så mycket träd det ännu finns. Under bussresan från Brunköping till Fjäderbygden såg jag cirka fem miljoner granar och minst lika många stubbar. Jag undrade om stubbarna var avundsjuka på granarna och om granarna var rädda eftersom de såg.



Okej jag ljög om att jag sprungit en mil. Det kanske var en kilometer och bussfärden varade i några minuter. Ibland ljuger jag, men om obetydliga ting och det är inte så att jag är mytoman. Hur som helst vill jag gärna dela med mig av vad som hände innan jag somnade denna händelserika tisdag, om hur alla tankar skingrades, liksom försvann från huet under fem tio minuter. Jag vill förmedla den omvända glasklara tomhet som uppenbarade sig i mitt inre, hur jag kunde se den starkt röda dörren i rummet förvandlas till en dörr med medelmatt kulört. Jag vill berätta att jag förvånad satt upp i sängen och hur alla ljud omkring mig upphörde och hur lättare jag kunde koncentrera mig. Jag vill minnas denna stund och sätta den på pränt, som ett bevis på att sinnestillståndet denna kväll inte var inbillning.



Dagen efter hade regnet kommit till oss som en vän man vill träffa ibland och dagsljuset hade klivit upp tidigare än mig. Grobianen insåg säkert att hans tid som överfurir var passé – denna självinsikt drabbade honom ändå rätt hårt, tycktes det. Jag tog på mig tigertofflorna och gick upp till vår stugas gemensamma tv-rum för jag visste att Grobianen brukade sitta där och läsa morgontidningen. Det gjorde han även denna dag och ytligt sett såg han ut att ha hämtat sig. Han satt vid vårt runda ljusbruna extrabord invid en bokhylla där det fanns plats för fyra personer. Vi var ensamma i tv-rummet och jag satte mig mittemot honom. På bordet låg Brunköpings Dagblad och han hade tagit med en halvliters vattenflaska. Han bar inte sin bruna kavaj utan en oknäppt svart och en grönrutig skjorta. Hans stripiga mörkbruna hår var utsläppt och jag måste säga att han passade bättre i totte. Han slutade läsa och tittade upp mot mig med sina isande ljusblå.
"Du är en bra kille”, sa jag. ”Det är kul att bo med dig."
Jag ville inte såra honom än mer. Han gjorde en snabb rörelse med högerhanden. Han stötte de räliga fingrarna upp i luften och hade handflatan emot sig. Om han vänt på näven skulle han upptäckt sina morbida naglar. Eller inte. För hur kan det undgå någon att klorna blir en halv centimeter för långa och igenslammade av gulbrun sörja?
"Det är lugnt", sa han lite nonchigt. "Vi var lika goda kålsupare. Det är glömt nu."
Jag lutade mig bakåt, utan att gunga stolen, och placerade händerna bakom huvudet. Då kände jag mig mogen och la högerbenet över det vänstra, så att tigertassen, tassen som fattades en klo, var i bordshöjd. Jag vrickade retfullt på högertassen och han råkade stöta till vattenflaskan som åkte i golvet. Det blev en liten vattenpöl men golvet behövde städas. Jag sa något krängt till tvärviggen men minns inte exakt vad. Det blev tyst. Grobianen ställde sig upp och tog av kavajen. Han hängde den över stolen och satte sig igen. Flaskan på golvet plockade han inte upp. Nu såg jag att hans grönrutiga skjorta var kortärmad. Det såg löjligt ut och förde tankarna till en medelålders kriminalare jag sett på film. Jag var tvungen att ta en paus och önskade att även jag tagit med dricka. Grobianen såg fundersam ut, men förblev lugn. Han kommenterade nåt han läst i BD men jag minns inte vad. Jag bytte position och la vänster ben över det högra. Nu var det tassen med tre klor som var synlig för honom. Jag visste att jag inte skulle kunna vricka på vänstertassen.
"Men du", sa han då. "Är du inte avstängd från skolan nu.”
”Jo”, sa jag. ”Men klockan är halv åtta. Jag sticker in till Brunköping snart. Jag ska ta in på ett vandrarhem och kommer tillbaka på måndag. Ni får hålla ställningarna så länge. Gör inget som inte jag skulle gjort.”
Jag vet inte hur en mänska ser ut när han är tankfull, dessutom har jag likt många autister svårt för att tolka ansiktsuttryck, men kanske var det detta Grobianen var. Vår linjeföreståndare Kronhierta å sin sida hade förmodligen inte märkt att jag stannat på skolan en extra natt, trots att han bodde hundra meter från oss, och inget skulle mer komma från hans horisont. Diabilder smattrade i skallen. Den gigantiska ekorren Claes Korre som stiger ur mitt huvud och räcker mig sitt handskrivna visitkort. Claes Korre som sticker mig med sprutan i armen och sen själv sticker utan att säga nåt. För varje sekund som förflöt blev jag mer orolig för att Claes Korre skulle komma tillbaka med sprutan. Ett svagt hopp om att jag inbillat mig allt fanns dock hos mig, men när jag trevade i kavajen efter hans visitkort dog min förhoppning. Hur som helst så följde jag med Grobianen ner till köket men inte för att jag hade hunnit bli hungrig; jag tyckte faktiskt att det var skönt med sällskap så här precis före jag skulle bege mig ut i nästan en veckas exil. Så när jag satt där i köket mittemot Grobbe, som käkade filmjölk och havregrynsgröt, kom jag att tänka på Petra, mitt enda ex och som jag blev kompis med när jag gick på lågstadiet och bestämde mig för att slå henne en signal framåt helgen. Hon är nämligen student uppe i Stubbholm och endast hemma i Brunköping ibland på helgerna och det var vid detta tillfälle flera månader sen vi hade talats vid.
”Du Simon”, sa Grobianen. ”Vill du lyssna på intervjun jag gjorde med IFK Brunköpings tränare.”
”Vadå för intervju?”
Jag ville verkligen inte och speciellt inte om den var oredigerad. Alltså jag lyssnar gärna på radio, på intressanta dokumentärer, på humorprogram och sånt om det sänds på en reklamfri kanal, men att arbeta med radio är för mig främmande – och dessutom har jag som nämnts ett talfel och kan inte uttala bokstaven r tillRäckligt tydligt. Saken var också den att Grobbe var osäker på sin förmåga och ständigt ville ha råd av mig och Dinkelspelt.
”Jag gjorde den igår. Vi träffades på Café Svalan. Vi snackade en timme. Mest om cupfinalen men han talade också ut om det där bråket.”
Det var skrattretande att höra. Grobbe trodde att han satt på värsta scoopet. Jo tjenare. Som om IFK Brunköpings coach skulle släppa några heta news till Fjäderbygdens Allehanda eller Radio Fjäderbygden.

”Jag har inte tid”, sa jag. ”Bussen går om tio minuter.”
Jag ljög. Det var en halvtimme kvar, men det hade inte Grobianen koll på för han åkte aldrig buss då han ägde en skrotig brun Ford som han ofta höll på att dona med. Bytte fläktremmen och sånt och förmodligen utan handskar. Till min glädje bytte han samtalsämne.
”Hur länge har du egentligen haft den där mössan?”
”Jag köpte den några veckor efter studenten. När jag var på semester. Det är en damhatt.”
Grobbe slevade i sig det sista av filmjölken och havregrynsgröten. Jag tog av mig min vita svampliknande damhatt.
”Vill du prova den?”
När jag höll den i handen såg jag att mössan blivit smutsig på baksidan. Det var en grå liten fläck. Så jag gned högertummen fram och tillbaka och då försvann skiten. Så jävla lysande för jag hatar att tvätta kläder och annat för ofta och det är då plaggen slits och så måste man stryka skjortor och sånt och det är det tråkigaste som finns.
”Tror du den passar?” frågade Grobianen.
”Ja”, sa jag. ”Ditt huvud är väl inte så mycket större?”
Så räckte jag honom den och han såg nästan lika cool ut som jag gör med den på huvudet. Grobianen ställde sig upp och började fåna sig.
”Hej hej!” sa han. ”Jag heter Simon Månunge."
Han stod där och flaxade med armarna och gjorde grimaser och påstod att han var Simon Månunge. Vi skrattade båda, men jag kunde inte låta bli att fara upp och tackla honom med huvudet rakt in i magen. Ungefär som en rugbyspelare. Han tappade genast luften och slutade kraxa.
”Jag är Grobbe”, sa jag då. ”Titta jag flög på Simon. Där fick han. Han tappade luften. Kolla vilken mes och vilken ful mössa!”
”Lägg av Simon”, sa Grobianen. ”Det där gjorde ont.”
Nu var det tydligen inte kul längre. Jag stod upp framför honom och petade till honom med höger tigertass i mellangärdet. Jag fortsatte så.
”Kolla”, sa jag. ”Tigern kommer och tar dig. Kolla tigern. Den kommer och tar dig. Kolla tigerns klor så skitiga dom är.”
Sen hjälpte jag honom upp och fick tillbaka svampmössan. Vi behövde båda pusta ut och satt tysta ett tag vid köksbordet. Så tog han upp ett vitt hårband ur innerfickan på kavajen och satte upp håret i hästsvans. Såklart – inte gå till skolan med frissan utsläppt. Så frågade han plötsligt:
”Ska du göra nåt speciellt till helgen eller?”
Värst vad han hade blivit intresserad av mitt privatliv.
”Jag ska nog ta och ringa Petra. Så du kan säga till din gymnastikpolare att han får fixa nån annan brutta.”
”Visst visst”, sa Grobianen. ”Det var mest min idé. Min kompis vet inte ens vem hon är. Glöm det det var en dum idé. Hur länge var ni tillsammans.”
”I princip hela sista året på gymnasiet. Sen gjorde vi slut men har fortsatt hålla kontakten. Petra är speciell för mig. Vi blev kompisar när vi gick på lågstadiet.”
Vill du ha ett glas juice frågade Grobbe då, för att bekräfta att ämnet var ett avslutat kapitel, och reste sig. Det ville jag. Snabbt hämtade han två blå plastmuggar från diskstället och en pastöriserad apelsinjuice från kylskåpet. Jo men det fick väl gå för den här gången. Grobianen svepte sin mugg juice och hällde upp mer. Själv tog jag det lugnare. Så gott var det inte, men det var alltid så Grobianen intog vätska. Kaffe. Vin. Öl. Vatten – det kunde kvitta. Jag sa att jag var tvungen att gå och reste mig. Jag tittade ut genom köksfönstret och hoppades att det skulle bli en regnfri dag. Jag tänkte inte sitta inne på ett hotellrum nu när jag i princip var ledig, om man bortser från den där novellen som vår linjeföreståndare Kroinhierta bestämt att jag skulle skriva. Just då kom Dinkelspelt in i köket och sa god morgon. För ovanlighetens skull hade han gått upp sist. När jag vände mig om såg jag att de kramade om varandra. Jag omfamnades som tur var aldrig och visst var jag tredje hjulet. Så lämnades jag så småningom ensam i köket och kom då plötsligt att tänka på hur det gått till när jag och min knullkompis Sara fått ihop det, redan under insparken på kvällen första skoldagen. Jag hade tidigare denna dag ett sagt god dag och skakat hand med så många att intrycken hade flutit ihop i ett afasiskt virrvarr och jag hade inte kommit ihåg ett namn på mina nya klasskamrater. Hur som helst så hade journalisteleverna i årskurs två anordnat en inspark för oss nya fjäderbygdare och jag blev då kissnödig och ursäktade mig med att jag skulle gå och pissa, istället för att säga nåt korkat som att man ska gå och pudra näsan, ty alla fattar att alla pissar och skiter som vem som helst. Detta var alltså första skoldagen och jag, med dåligt lokalsinne, hade inte lärt mig vad som ligger var och råkade gå ner i källarplanet, där bastun låg, och använde en av toaletterna där. När jag kommit ut från toaletten hördes ett ljud från bastun, ett ljud som lät som tappades ett glas i marken. Jag gick in i den ej uppvärmda bastun och där satt en blond tjej i blå kort kjol och en ljusgul blus. På bastugolvet låg, mycket riktigt, ett krossat glas.
”Hej Simon Månunge”, sa Sara och jag blev impad av att hon kom ihåg hela mitt namn. ”Vad kul att du gör mig sällskap.”
”Hej ...” sa jag. ”Hej ... Varför sitter du här?”
”Jag skulle gå på toa och sen kollade jag om det satt folk här. Jag har dansat för mycket. Speciellt med Dinkelspelt. Han nöp mig i stjärten.”
”Vilket svin”, sa jag och tittade på de krossade glasbitarna som låg framför henne på golvet. Sen hånglade vi i en kvart innan vi gick hand i hand upp till de andra på festen. När Dinkelspelt såg oss blev han förkrossad och satte sig ner på dansgolvet och tjöt. Snabbt var Grobianen framme och räckte honom sin (s)vinröda näsduk.



På vilket billigt hotell som helst hade jag kunnat bo dessa dagar som avstängd från Norra Fjäderbygdens Folkhögskola, men jag hade turen att få ett spartanskt inrett litet rum utan toa och dusch på Stadshotellet i centrala Brunköping – ett ställe med gott renommé. Senvåren hade belägrat staden och fast att sommaren ännu inte kommit stötte jag omedelbart i foajén på turister och de flesta av dom var utrustade med kameror och mer än en gång tvingades jag fotografera folk intill en tavla eller nåt annat ointressant. Hur som helst så hade det hänt en del intressanta saker innan jag checkat in. Jag hade tagit halv-åtta-bussen till Brunköping och när jag klivit av vid busstationen och nått gågatan möttes jag av ett oljud som fick öronen att domna. Det var en kille som spelade dragspel och dessutom ville han ha betalt. Jag höll för öronen när jag gick förbi, men log vänligt för jag ville inte ge sken av att vara en översittare. Jag hade ont om tid och promenerade snabbare. Ingen mer än jag tycktes stressad och många andra höll i shoppingkassar fulla med dyra substitut. Vid närmre eftertanke var jag en av få som inte hade en shoppingkasse i handen. Men gatan var lika mycket min och jag sträckte på ryggen och gäspade nonchalant. Man skulle gått här med tigertofflorna, tänkte jag, så att de stelbenta fånarna stöpta i samma slätstrukna form och uppställda på rad hade fått annat än Gucci att le åt. Det var sådana tankar som for genom mig när jag kom fram till en hamburgerrestaurang. Min vaga spegelbild i fönsterrutan avslöjade att kavajkragen stod rakt upp. Inne i restaurangen intill fönstret satt en man och åt skräpmat. Jag såg honom från midjan och kläddräkten var så trivial som en iögonenfallande brandgul t-shirt. Jag kunde inte låta bli att banka på fönsterrutan, och när han efter en andra knackning vaknade ur sin friterade dvala och noterade lilla mig vinkade jag så stelt jag kunde med höger handflata, så stelt enbart en sagolik kung eller drottning skulle mäkta med. Han hälsade, väluppfostrad som han väl var. Jag stod kvar vid fönstret och efter ett ögonblick, som för honom säkert upplevdes längre än så, andades jag på rutan. Ånga uppstod oss emellan på en yta stor som en handboll. Vid det laget hade hans pommes tagit slut, men fortfarande återstod en halv burgare och en mugg mörkbrun sörja som än en gång skulle få hans organ att härskna. Hans obekymrade tuggor och det lycksaliga som präglade hans fejs fick mitt vegetariska jag att vomera inombords. Han satt där och åt och trodde såklart att jag var en galning. Så stoppade jag in höger långfinger i munnen och förde det fram och tillbaka. Blött blev fingret och utan tvekan skulle en sjuk individ uppfatta handlingen som sexuell. Jag förde mitt blöta finger till rutan och i ånga skrev jag på ett fenomenalt vis med bakåtvända bokstäver Pucko, vilket jag så här i efterhand skäms över. Reaktionen blev som jag trodde och han visade piss off-tecken med vänsterhanden. Hittills skulle jag ändå vilja beskriva förmiddagen som vacker, solen som hade gått upp så tidigt hade brutit igenom en begynnande molngrå himmel, men nu föll hans aggressioner igenom fönsterrutan med sådan kraft att mitt hjärta kändes slaktat. Jag lyfte blicken, tittade längre in i restaurangen och drog slutsatsen att ingen annan lagt märke till mig. Sen gick jag med raska steg ifrån skräpisarnas högborg, var ska sleven vara om inte i grytan, och jag minns att jag gäspade flera gånger. Många skulle säkert tolka detta som att vila behövdes men jag gick vidare och hade blott en tanke i huvudet: Tänk om dönicken lufsar ifatt mig och lägger sig på mig? Jag hade glömt bort att mitt primära syfte hade varit att leta upp ett okej vandrarhem och istället strosade jag runt i Brunköping, som vilken desorienterad märkesflata som helst på jakt efter något nytt att hänga i julgranen. Jag gick längre ner på gågatan och kom fram till torget. Där var det förhållandevis folktomt och bara om man beordrade öronen att vara på helspänn kunde man höra ett par gubbar som satt på en bänk och gnällde. En av dom spottade på marken. En annan av gubbarna sa nåt om att rycka tömmarna i tid och jag tror de pratade om trav. Ett politiskt parti, vegorörelsens främsta antagonister Skitdemokraterna, hade ett stånd med goja uppslaget. Dessa förnuftsvidriga skitdemokrater som äter empatiska djur som tvingas växa upp under onormala omständigheter, som tvingas äta sina förfäder och som förintas som psykiskt störda tonåringar. Ja bajs äter faktiskt dessa skitdemokrater ty magspill i ett slakteri är vanligt. Och kanske är det därför de döda djuren paketeras i korvar så att det ska likna just en bajstolle. Ja dessa skitdemokrater, dessa barbarismens fanbärare, med solidaritet på agendan, som sitter till bords med brända likdelar på tallriken och tackar allt och alla men inte slaktaren. Ja denna pöbel som sitter där med revbensspjäll, som de primitivt håller i icke-klor, tvättar en annan varelses skelett med kanintänder och solkig slät tunga och sliter loss sista senan tills samma ljud hörs som för dom med majskolven på julafton. Ja de äter miljontals människor, små hungriga barn, till döds och smackar belåtet när deras innandöme förvandlas till djurens grav och förruttnelsen fortskrider. Solens strålar föll tyngre över Brunköping och mot min panna. Jag öppnade munnen och skulle säga till gubbarna på torget att hålla käften, men fick inte fram ett ord. Jag bara stod där med öppen råtta och svalde en miljon flugor. Sen gick jag in på en sidogata och passerade en elektronikbutik. En vindputs träffade min vita svampliknande damhatt med sådan kraft och precision att det kändes som ville högre makter bryta mina rutinmässiga klädval. Det kändes som gick jag motströms. Någon hostade bakom mig och jag ryckte till. Men det var någon som gick förbi. Någon som såg ut som en känd programledare och med sig bar han en doft av aska. Jag frågade mig vart dom var på väg. Skulle de kremeras?



Enbart ett bord på Café Svalan, med plats för fyra personer, hade varit ledigt och jag hade satt mig där. Framme vid kassan hade en medelålders kvinna klädd i lila bomullsklänning stått. En halv minut senare hade fru Lila kommit fram till bordet och gjort mig sällskap i samma stund hon hade frågat om det var okej. Javisst svarade jag artigt och en tant till kom då från ingenstans. Grönt och brunt var hennes nisch. En härlig kombination om man är militär, men enligt mig inte lyckat om man ska fika på stan. När man hamnar i en sån situation, som jag gjorde på Café Svalan, så tvingas man delta i samtalet och det hela var surrealistiskt. Där satt dessa väninnor med varsin semla och båda mittemot mig, så att jag var tvungen att ha ögonkontakt; de hade utsikt mot gatan och jag mot en vägg, vilket skulle varit all right om jag fått sitta ensam. De satt där med semlor och ett undertryckt socialt behov och jag fick intrycket att de hade varit kompisar sedan länge. De var förtroliga och fru Lila borstade vänligt bort semleflagor från brungrön skuldra och då tindrade militären med ögonen som tycktes hon tänka att du min älskade får pilla på mig hur mycket du vill. En servitris kom förbi och frågade om jag ville ha nåt. Jag kände mig tvungen att beställa in en sån där dammsugare. Sen kollade jag på kvinnorna jag hade tvingats dela bord med. Utan att stirra lät jag ögonen diskret vandra upp och ner på dom båda. De stirrade å sin sida mest på min vita svampmössa och det gjorde mig irriterad och tyken. Det var militären som tog till orda:
"En sån hatt har jag!"
"Va?" sa jag.
"Ja", sa hon. "En likadan."
Hon tog en rejäl tugga av sin semla och jag undrade när servitrisen skulle komma med dammsugaren.
"Är din också vit?" frågade jag och förstärkte min förvåning genom att slå ut med handflatorna. Den lila tanten smaskade som sig bör och följde konversationen spänt. Det var veckans höjdpunkt för henne där hon satt med mjölsmulor på sin före detta gardin.
"Ja", sa militären. ”Det är den.”
Det blev tyst för en bråkdel av en sekund och det tyckte fru Lila var pinsamt. Så hon undrade om jag väntade på sällskap, men jag kunde inte släppa det där med hatten.
"Din vite hatt?" sa jag och knackade två gånger med höger pekfinger på min.
"Ja?"
"Den kan du inte ha till de kläderna."
"Varför det?"
"Det förtar effekten."
"Va?"
Den brungröne tantens blick var omöjlig att få rätsida på. Vad som helst kunde komma härnäst och andhämtningen var intensiv:
"Kanske det", fnös hon och det var uppenbart att jag trampat på en öm tå. Då fick jag äntligen in min lilla grönbruna bakelse. Det var så uppenbart att de inte förstod att jag tyckte de var tråkiga så jag tänkte flippa med dom för nåt kul får man ha när man lever i exil. Det är förresten ofta jag känner för att spexa till det, men det är bra att ha nåt att skylla på. Så jag vände mig istället till den lila kvinnan och sa:
”Har du lust att hänga med mig nån kväll och spela bingo?”
Jag försökte se så gullig ut som möjligt, vilket innebär att jag ler med stängd käke och uppspärrade ögon. Sympatisk lät jag, men fru Lila hade blivit stött av den konversation jag fört med väninnan, men jag fortsatte på den inslagna vägen:
”Vad sägs om fredag? Klockan fem vid Bingopalatset. Du kan också hänga med.” Jag tittade som hastigast på militären. ”Kom igen schyssta jag vill inte gå dit själv. Det blir kul. Vi kanske vinner en slant och jag kan bjuda på glass.”
En meter från mig stod en jukebox. Jag halade upp ett mynt ur innerfickan och sträckte mig dit. Snart strömmade Melanie Zafkas Beautiful people ur högtalarsystemet. Vilken fantastisk stämma och vilken passande låt. Det kändes som mjuknade de något. Jo det gjorde dom och fru Lila drog till och med på smilbanden. Jag ville inte ens äta skiten jag fått in. Dammsugaren bara låg där som dekorativ avgift så jag frågade militären om hon ville ha och det ville hon. Kanon. Vi var kompisar igen och kanske det skulle bli bingo på fredag, trots allt. Jag flyttade mitt fat över till den brungröna damen och hon kastade sig över bytet. Såklart och gratis är gott. Så satt jag där och diggade till musiken och mitt så ofta överaktiverade högerben dansade marenga under bordet. Det gör benet i och för sig även när det inte finns musik i bakgrunden och sådana stereotypa rörelser och tics är något många aspies dras med. Melanie Zafka slutade sjunga. Jag tänkte inte lägga i fler mynt. Tystnaden är inte så dum. Jag kan ha det tyst hur länge som helst. Tankarna är där ändå. Hela tiden. Och så rösten, jag får väl nämna den, som säger vad jag ska göra och säga. Rösten vars lag väger tyngre än Luke Rhineharts. Jag vet inte vad det är för röst men spröd är den. Jag hade blivit rätt sugen på fru Lila, ty det vilade trots gardin något erotiskt över henne och om hon inte hade varit på Café Svalan med sin väninna skulle jag dragit med henne in på dass. När tant Lila sen, efter vad som föreföll en evighet, ursäktade sig med att hon skulle pudra näsan – hon trodde Eder ödmjuke gick på den lätte – fick militären en rak höger... Hon slocknade som ett utbrunnet ljus och jag flydde. På busstationen satte jag mig sen på en bänk och vilade. Jag trodde vågskum samlades kring skorna, men insåg att det var en folköl där låg. Jag såg en kille som inte kunde hålla sitt skratt. Vilket übermysko beteende och snacka om hybris. Tyvärr hade evolutionen försett honom med ett erbarmligt hästgarv och det lät vulgo. Jag fick lust att gå fram och ge honom en lavett, men hejdade mig. När snörvelpellen fräst klart stoppade han näsduken i fickan på sin lilla tröja. Det var så jag fick kväljningar. Så kan man inte bete sig på offentlig plats. Så satt jag där på bänken och tittade på husfasaderna mittemot. Jag såg silhuetter från märkesbögar med shoppingkassar och månne led de av välfärdsångest och skulle till terapeuten. Jag såg rödbrunt tegel i samma kulört som håret på min skalp och som jag uppfattade saken låg förväntan i luften och de få apmänniskor som gick förbi min bänk såg utsvultna ut. Jag hade nu fått nog av alla brunköpingare och sparkade till ölburken som låg vid fötterna. Jag satt kvar en lång stund och inga polissirener hördes. Grubblerier sedan för det var väl en medveten handling? Och hade jag gått för långt? Jag funderade inte bara på smällen som militären fått, men det var det som dominerade min tankeverksamhet. Skulle hon få fläskläpp? Med största sannolikhet, men jag ska erkänna att tanken fick mig att le för en stund men så skämdes jag, och det var en återhållen ånger jag bar på. Kärringarna, ursäkta uttrycket, hade troligtvis suttit kvar på caféet en kort stund och sen bestämt sig för att inte anmäla mig men kanske de först inte varit överens och gestikulerat vilt. Hur som heslt så satt jag kvar på bänken utanför busstationen som en slö hemlös hund. Mörkrets pondus hade börjat böka med dagens och Brunköping med omnejd befann sig i en gråzon. Jag tittade på en begynnande måne som hängde som en lieman över staden. Jag tog av mig min vita svampliknande damhatt och höll hen i händerna. Vände och vred på hen. Plockade bort ett hårstrå. Tackade hen för trogen tjänst: Du är så fin. Jag älskar dig. Jag ska alltid bära dig med högburet huvud och tvätta dig en gång om året. Men hen verkade likgiltig. Kanske önskade hatten att jag inte blivit dess herre och att en tant istället skulle adopterat henom och använt henom en gång i veckan eftersom alla tanter har en massa hattar i regnbågens alla kulörter. Jag tittade på hatten där den satt med kritvit uppsyn och det kändes som läste den mina tankar. Så vinkade jag till mig en taxi och under färden till Stadshotellet återkom samma trovärdiga tanke om och om igen: Jag är för fan inte klok. Jag är för fan inte klok. Jag är för fan inte klok. Jag talade med mig själv och lyssnade med allvarlig min. Sen kom min pappa Bobs gamla moralkakor och satte klorna i mig och då mindes jag som vanligt än en gång dessa otaliga traumatiska pojkdisko där jag fick stå ensam i garderoben och vakta jackor och som alltid när jag skulle promenera hemåt stod läbbige Frasse, som var två år äldre, idogt redo med livrem och påstod med emfas att jag varit en stygg gosse; och förtvivlat försökte då den prydde garderobiären i mig då förklara att jag inte blandat ihop ett enda jacknummer och att de älskvärda paren inte behövde frysa, men boxningsintresserade Frasse lyssnade aldrig, ordet lättja ingick inte i hans vokabulär, och som alltid fick jag när jag med fläskläpp kom hem illröd om stjärten, modstulen och utan livsglädje trumpet hasa mig in till pojkvrån på två kvadratmeter. När jag tänkte tillbaka på dessa barndomsminnen sköljdes behovet av ensamhet över mig och som tur var kom strax en annan dagdröm till mig där jag satt i baksätet i taxibilen på väg till Stadshotellet: Jag befann mig då i en boxningsring med ljusblått golv och var klädd i mässingen. Eller rättare sagt ett par vita boxarshorts och stora röda boxhandskar med tigertofflorna ner till och vit damhatt upptill. Boxningsringen omslöts av glest befolkade läktare, vilket nog är ovanligt i drömmar, men de entusiaster som makat sig dit var exalterade och många kastade popcorn i luften. Jag var fokuserad där jag stod ensam i ena ringhörnan och jabbade i luften lika snabbt som en trummis hanterar sina pinnar. Så bars en man in i arenan och en speakerröst tog till orda:
"Mina damer och herrar. Den regerande mästaren Hemingway!"
Allt svartnade och ögonlocken kändes tunga. Benen darrade och blodet flöt i ultrarapid. Men jag stod mig till sjunde ronden då Hemingway tittade mig över axeln och låtsades hälsa på nån. Jag vände mig om men det skulle jag inte gjort. Min käke ryckte till och jag simmade för en kort stund i en gigantisk spykopp. Sjönk sen kvickt ner i min avgrund och marken försvann under mig. Från avgrunden såg jag upp mot taket. Det kom ett gäng svalor. Alla med en liten vit svampliknande damhatt på fågelhjässan. De formade ett u i skyn, gick balansgång på en osynlig lina, satte sig på huk och dansade kosack. De skrålade på en sång som tycktes bli högre, och jag fick en känsla av att svalorna kommit enkom för mig. Deras monotona tjatter besegrade övriga ljudintryck och en svala, någon slags ledare, flaxade auktoritärt till med ena vingen och svalorna tog av sig sina hattar och kastade dom uppåt. Ta hattarna du, tycktes de säga. Sen flög de iväg innan de små vita hattarna föll mot boxningsringen och landade i min avgrund. Snart skulle jag vara död och såg en tillvaro framför mig som grindvakt till paradiset. Där skulle jag stå spinkig och släppa in vissa medan andra skulle nekas och någon annan tvingas ta en uppfriskande promenad runt molnet. Jag skulle hämnas på alla belackare och jag skulle hämnas på alla skitdemokrater. Efter boxningsmatchen satt jag på en presskonferens och sportkrönikörer besköt mig med skjutjärnsfrågor:
"Tror du inte en hjälm hade skyddat bättre?"
"Du hade svårt med balansen. Funderade du aldrig på att ..."
Det hade gått för långt och jag blev irriterad. Som skulle jag överglänst Hemingway om jag haft gymnastikskor.



Väl uppackad på mitt rum på Stadshotellet i Brunköping hade jag lagt mig på sängen och vilat en halvtimma eller så och kanske klockan hade passerat elva; jag vet inte exakt då minnet här sviktar och dessutom har jag som autist dålig tidsuppfattning. Mycket av den senaste tidens härjningar hade såklart dröjt sig kvar i huvudet, lagt sig som en hinna runt nervcellerna och svetsats samman med min icke-neurotypiska personlighet och minnesbilderna tycktes än starkare. Hur Claes Korre stuckit mig med sprutan och hur hans simpla handskrivna visitkort hade legat kvar i kavajfickan. Ja tanken på den jättelika ekorren som hade stigit ur mitt huvud gjorde mig stel som en staty, cementerade fast mig i golvet, eller rättare sagt på sängen, ovillig att någonsin låta mig gå. Och när jag trodde att jag hade somnat kom en hurring åter från Grobianen ... ja jösses ... minnesbilden av vårt råkurr var så tydlig att det brände till på kinden. Jag vill minnas att jag sade du milde tid högt och kanske skakade jag på huvudet.



Kring tolvsnåret lämnade Eder ödmjuke (?) hotellrummet och i foajén hälsade jag på en man, klädd i gul sportoverall, som jag hade fotograferat när jag checkat in, och då kommer han fram och kramar mig. Du, o min käre broder eller syster, skulle sett honom så salig han var; ja jag blev faktiskt rörd och fick en klump i halsen, men så tyckte jag att hans ölkagge mot fakirmagen kändes obehagligt och lösgjorde mig ur greppet. Han hade tovigt svart hår och svart skepparkrans och jag har aldrig förstått mig på denna skäggstil. Ja överlag kan jag tycka att det är töntigt med diverse skäggfrisyrer som män lägger sig till med, och är av den åsikten att man låter skägget växa ut sex sju dagar och sen rakar man sig. Det gör alltid jag och min brunröda skäggstubb ser nästan alltid likadan ut. Guloverallen var nog runt femtio bast och såg plågsamt degenererad ut med dubbelhaka och en lätt rosa näsa med pormaskar. Farbröder har alltid gillat mig och mer än en gång har jag fått en skamlig invit, bland annat på badhuset i Brunköping, men alltid tackat nej då jag inte går i gång på gubbar. Så plockade han fram sin svarta digitalkamera, be mig inte nämna märket, och knappade fram bilden jag i hotellfoajén hade tagit tidigare på dagen.
”Det blev bra. Tack så mycket.”
”Ingen fara. Kul att kunna hjälpa till.”
Så sträckte han fram kardan och presenterade sig som Oliver. Tåsvett replikerade jag då. Amadeus Tåsvett! Jisses tänkte jag. Var fick jag det ifrån?
”Är du turist?” frågade jag.
”Det kan man säga”, sa han. ”Min dotter är student på Norra Fjäderbygden.”
”Jaha”, sa jag. ”Jag är också elev där. Vem är din dotter?”
”Liza Pretto. Känner du henne?”
”Ja faktiskt”, sa jag. ”Vi har umgåtts en del trots att vi inte går i samma klass. Jag studerar journalistik.”
”Där ser man.”
”Jag tycker verkligen bra om er dotter och om jag ska vara ärlig så har vi varit tillsammans.”
Som jag ljög.
”Jaså?” sa Oliver. ”Hur då menar du? Att du och Liza.../
”Nej”, avbröt jag. ”Vi har inte varit ett par och jag vet att hon inte berättat för sin familj om mig. Vi var bara knullkompisar.”
Jag höll på att spricka när jag sa det där.
”Jaha ja där ser man. Ja ja bara ni använder skydd så.”
Vilken loj reaktion.
”Jovisst”, sa jag. ”Det gjorde vi. Inga problem. P-piller och kådis.”
”Det låter bra det Amadeus.”
”Ja”, sa jag. ”Hängsle och livrem.”
Jag kunde inte låta bli att göra honnör. Sådär på skoj och han förstod att jag skämtade för han skrattade så dubbelhakorna dansade.
”Vad tycker du om Fjäderbygden då?” undrade han när han garvat klart.
”Jo det är en bra skola. Många elever. God mat och dukat bord tre gånger om dagen. Och så har vi jättemysiga små stugor.”
Han nickade entusiastiskt.
”Jaha ja det ska bli spännande att se.”
”Har du inte varit där?”
”Nä”, sa Oliver och hälsade på en tanig blå-röd-vit piccolo som for som ett jehu genom foajén. ”Det är första gången. Jag missade tyvärr öppet hus.”
Piccolon på väg mot baren var en hårsmån från att krocka med en stressad man i svart kritstrecksrandig kostym och troligtvis obekväm röd slips.
”Lizas stuga är jättefin. Det är en av de stugorna som ligger närmast vägen ner till puben så de brukar alltid ha förfest där. Ibland är det ett jävla röj men Liza är lugn och förståndig. Precis som jag.”
”Ja du verkar vara en trevlig ung man Amadeus.”
Jag ville verkligen att Oliver skulle tro att hans dotter var ett praktexemplar för om jag skulle varit sanningsenlig skulle han fått en hjärtattack.
”Liza är omtyckt på skolan. Jag tror inte det finns någon som har ett ont ord att säga.”
”Är det så?”
Jag nickade ja. Han höll på att hyperventilera och blev kanske varm för han drog ner dragkedjan på sin gula träningsjacka. Därunder hade han en svartgul sporttröja och det är ju precis så man ska klä sig när man ska bo på Stadshotellet i Brunköping. Jag sa:
”Så du är på väg ut till skolan?”
”Ja”, sa han och tittade ut mot entrén. ”Jag ska ta en spårvagn ner till busstationen.”
Så plockade han upp en snusdosa och frågade om jag ville ha, men jag avböjde eftersom jag civiliserad som jag är inte snusar. Han packade en rejäl prilla och pregade upp den under överläppen, men bulan syntes knappt under det mustigt svarta skägget. Med ens intog han en självsäkrare pose, eller åtminstone uppfattade jag det så, och kanske många män känner sig som mest bekväma när de har en snus under läppen eller en cigg i truten eller en grogg i handen, ty detta beteende är höjden av manlighet i vår subkultur här i det upplysta väst. Så märkte jag att Oliver stirrade på min hals och när han såg mitt frågande anlete upplyste han mig om att jag hade ett litet blåmärke vid högerörat. Jag hade inte lagt märkte till detta och antog att det var ett minne från bataljen med Grobianen.
”Jag gick in i en klädkammare”, sa jag. ”Det gjorde ont som fan. Jag såg mig inte för. Jag bara stirrade ner i mitt kollegiebock och så gick jag rakt in i klädhängaren. Ibland kan jag vara så jäkla tankspridd.”
Jag tyckte att denna vita lögn var okej för inte ska man dra upp ett preskriberat slagsmål inför en främling. Jag var också glad över att jag så här kvickt kom på denna story eftersom jag som barn och ungdom inte kunde ljuga, vilket är organiskt betingat och jag vet att många autister kan vittna om detsamma. Nu när jag har blivit vuxen har dock problematiken upphört och kanske det är på grund av denna bakgrund som jag tycker om att snacka så mycket skit. Oliver betraktade mig och log. Han var nog trots allt generad över att jag hade gökat med hans dotter, vilket ju han trodde, men han hade ett sympatiskt ansiktsdrag och vänlig blick.



Jag hade ätit en delikat vegetarisk lunchbuffé på Glada Gaffeln och utanför restaurangen hade det legat fullt med skräp. Så himla typiskt Brunköping och sånt kan få mig att vilja falla igenom marken. Min lillebror Ottos mellanstadieskola ligger i city, ett stenkast från Glada Gaffeln, och jag funderade på att gå dit eftersom jag inte hade något bättre för mig. Så jag tog upp min lilla svarta Nokia och slog hans nummer, men Otto svarade inte och jag antog att han hade lektion och mobilen avstängd. Istället bestämde jag mig för att sms:a Petra, mitt ex och min enda barndomskompis, för jag antog att hon skulle bli glad och så röker hon själv gräs, istället för att dricka sprit, och skulle inte banna mig. Det var några veckor sedan jag hade haft kontakt med Petra och hon hade föreslagit att jag kunde komma upp till henne när det var musikfestival i Stubbholm, men hon hade inte nämnt något om huruvida hon var singel eller inte och jag visste inte om hon fortfarande såg mig som en potentiell pojkvän eller bara som kompis. Hur som helst skickade jag följande meddelande till henne: "Hej Petra. Jag bor på Stadshotellet i Brunköping tills på måndag. Har du lust att komma till helgen? Kram Simon." Sen gick jag in på Systemet och efter en kort raid kom jag ut med tio Heineken.

Mitt rum på Stadshotellet var spartanskt inrett med en säng, en vit chiffonjé, en trästol, ett ljusbrunt skrivbord och ett litet rosa golvkylskåp där fyra av tio Heineken fick plats. Inga som helst problem för mig då jag nästan aldrig dricker mer än två per dag. Jag hade utsikt mot spårvagnsplatsen på gatan utanför, och i övrigt kan nämnas att väggarna var ljusblå upptill och lila nertill. När jag återvänt med min kasse från systemet hade en städerska i tjugoårsåldern varit i full sjå med att städa rummet intill, och hon hade nästan kört på mig med städvagnen. Hon var blond och smal och hade stora bruna glasögon med en silvrig gnistrande stjärna på vardera båge. När jag hade stängt dörren om mig, och ställt in fyra Heineken i det lilla rosa golvkylskåpet, hade jag tagit av mig min vita svampliknande damhatt och slängt den på sängen. Sen hade jag tagit upp min marinblå ryggsäck från golvet och packat upp det lilla jag fått med mig – min svarta minipc, min rödvita tärning, ett litet block, vita t-shirts och boxerkalsonger, svarta strumpor samt tandborste och tandkräm – och lagt allt i översta lådan på byrån. Jag hade blivit uppspelt och eftersom städerskan hade varit den jag sist stött på var det hon som hade suttit naken på en sommaräng uppe i fantasibubblan. Glasögonen hade hon fortfarande haft på sig, men i övrigt hade hon varit näck. Jag öppnade en Henineken genom att slå kapsylen mot skrivbordet och tog en stor klunk och slog mig ner på trästolen framför skrivbordet och den ännu inte tillräckligt kalla ölen drack jag upp på fem minuter. En låt med The Smiths spelades upp och jag vet inte ens om det var på mitt våningsplan, men det var ett välkommet ljud, och till skillnad från nu hade jag inga löss, men om så hade varit fallet skulle This charming man på högsta volym skrämt skiten ur dom likt den svarte katten fick Alfons att darra. Jag lyssnade på hela låten och sen sträckte jag armarna mot taket. Det var dags. Nu var det slut på scoutlivet. Jag skulle använda min rödvita tärning och jag skulle ge den några våghalsiga alternativ:

1) Åk hem till mamma.
2) Ring till Petra och säg att du älskar henne.
3) Beställ hämtpizza.
4) Ring till Kronhierta och berätta att du trivs i exil.
5) Ha sex med transvestiten Nancy.
6) Gå ner i hotellbaren och bjud den snyggaste tjejen på ett glas rödvin.

Tärningen var kastad. Det blev en femma och alltså dags att hbtqa. För första gången. Så jag ringde till en sexig transvestit, Nancy, som jag samtalat med på en pub några veckor tidigare. Vi hade då inte ens kramats eller pussats, men jag hade i vart fall fått telefonnumret och knappade nu fram det i mobilen. Jag hade fått intrycket att Nancy var en polyamorös levnadsglad yngling, och möjligtvis också relationsanarkist, men jag drog mig till minnes att hen, så skulle jag säga hade jag fått veta, sagt att hen aldrig skulle kunna tänka sig att ha sex utan kondom, så därför tänkte jag att hen fick ses som en kvalificerad kopulator. Det var faktiskt Dinkan som hade dragit iväg mig till den där puben där jag träffat Nancy – en krog med queer inriktning och som jag aldrig förut besökt. Så slog jag hens nummer och trehundra signaler gick fram innan någon svarade, och jag hann tänka tanken att hon kanske gjort en fuling och gett mig ett falskt nummer. Men så plötsligt:
“Ja vem är det?”
Jag blev överaskad. Jag hade precis tänkt lägga på. Hon lät stressad och jag kände inte igen hennes röst.
“Hej”, sa jag. “Är det Nancy?”
“Det beror på vem som frågar. Vem är du?”
“Det är Simon Månunge. Vi träffades på.../
Jag avbröts.
“Jag är Nancys väninna. Jag heter Trudie. Nancy är nere i tvättstugan."
"Jaha. Öh..."
Tunghäfta infann sig.
"Så du känner min skatt?”
“Nä”, sa jag. “Jag känner inte Nancy men vi träffades på krogen och jag fick detta numret.”
“Nancy är upptagen.”
Fasiken. Jag måste följa tärningen. Till varje pris.
“Jaha?” sa jag. “Med vadå?”
“Hon ska jobba som värdinna på klubben vid avenyn.”
Kors i taket. Vilken jackpot, tänkte jag och gick bort till det rosa lilla golvkylskåpet och tog fram vad jag trodde skulle bli dagens sista Heineken. Helt otroligt skulle det bli.
“Du vänta ett tag”, sa hon. “Nancy kommer. Jag lämnar över.”
Trudie lät allvarlig. Jag öppnade ölen genom att åter slå kapsylen mot skrivbordet och tog en stor klunk Heineken. Jag satte mig igen och hörde att Trudie och Nancy pratade och stökade i bakgrunden. Trudie nämnde mitt namn. Efter några sekunder rasslade det till i öronsnäckan.
“Ja?”
“Hej Nancy. Det är Simon Månunge. Vi träffades.../
Hen avbröt.
“Jag kommer ihåg dig. Hur skulle jag kunna glömma? Du som var så söt i din mössa.”
Hen skrattade glatt.
“Vad bra. Jag har haft mycket att stå i och har inte blivit ledig förrän nu.”
Vad idiotiskt sagt. Bortförklaringar är annars inte min grej. Jag är mer rättfram och ärlig. Kanske för att jag är autist.
“Ingen fara”, sa hen. “Jag har också haft fullt upp. Jag visste att du skulle ringa. Jag kände det på mig.”
Hen skulle bara veta. Jag kunde likväl suttit nere i hotellbaren och bjudit någon galant dam på ekologiskt rödvin med lakritssmak. Kanske Cameleon. Men tärningens prickar är min lag. I alla fall så stämde jag och Nancy träff på klubben vid avenyn samma kväll. Jag skulle komma dit vid sextiden för då skulle hen ha fullgjort sina åtaganden.



Jag visste att jag skulle följa tärningen även denna gång, men hur skulle jag förbereda mig för en så speciell uppgift? Den så kallade vuxenklubben låg i ett källarplan, mellan en pizzeria och en frisörsalong och det var första gången jag var där, ja det var första gången jag befann mig på en sådan här sexklubb. Jag hade dock sedan länge känt till att det ett stenkast från avenyn i Brunköping låg en hysch-hysch-bar och det är inte lätt att återberätta följande – men jag gör ett försök: Med erotiskt laddade tankar hade jag lämnat Stadshotellet iklädd svart kavaj och min vita svampliknande damhatt. Det var i ett litet fyrkantigt rum på porrklubben. Två personer på en blå golvmadrass. En rödhårig smal ljusbeige ung transvestit med små fasta bröst satt gränsle över en solbränd mörkhårig man och gled metodiskt upp och ned med små höftrörelser. Transvestiten var vänd från sin "älskare" vars ansikte jag inte såg från min position intill en vägg några meter bort. Belysningen var dunkel, men jag såg att kondomen var på. Transvestiten tittade på mig med stadiga ögon, log och förde sin smala högerhand till sin slaka lem. Hen började runka och ett mörkt rosa, nästan rött, ollon tittade fram ur förhuden. Hen strök sin salami, som pappan i American Pie uttryckte saken, och efter en stund, kanske en halv minut eller rent av längre än så – jag vet inte ty i mig forsade kaskader av uppspelthet – pekade hens ljushyade fallos i min riktning. Fortfarande red hen påle med små höftrörelser, ett par centimeter upp ett par centimeter ner, så icke kan jag klaga på hens simultanförmåga och kanske är det så att tjejer är bättre på att utföra två saker samtidigt. Eller inte... Jag hade inte ståfräs, men min lök var inte blyg så jag stoppade rutinerat ner högerhanden i mina ficklösa jeans och öronen var på helspänn. Den solbrända mannen, vilka oerhörda lår han hade, andades högt och emellanåt kom ett stön. Det var tydligt att han tyckte samlaget var skönast. Transvestiten, fortfarande med stånd och blicken fäst på mig, tycktes å sin sida bara rutinmässigt utföra en arbetsuppgift. Min lök blommade nu ut och jag intalade mig att många heterosexuella män skulle kunna drabbas av detsamma i mina ficklösa jeans. Transvestiten lät handen glida i högre tempo, men hens höftrörelser upphörde och hen bara satt där stilla med en kuk inkörd till roten och skulle snart ejakulera. Då fick en rad frågor utlösning i min skalle, men det var ett spörsmål som flög snabbast i den delen där det medvetna tänkandet finns. Inte kunde väl min uppenbarelse ha bidragit till att hen efter en så kort stunds onani sådde vildhavre på madrassen? Jag tyckte att det var normalt att stå där, intill en vägg ett par meter ifrån dom, och filosofera så, men jag måste ha drabbats av en frånvaroattack, för när blicken åter samarbetade med högkvarteret fanns blott transvestiten kvar på madrassen. Äntligen ensamma alltså och dags för mitt intåg. Jag insåg att det inte ens fanns en stol i det lilla rummet. Vi tittade på varandra och hen log. Några ögonblick som inte kändes som ögonblick slog följe med tystnaden. När man är hundra bast och sitter på hemmet kommer man kanske minnas mindre än vad man minns, men det ögonblick som komma skulle kommer intill min död att vara lagrat i närheten av min amygdala, ty mitt könsorgan hade intill denna stund varit ett, för den mesta delen av tiden, hängande organ som skött sitt jobb men de elektriska reaktionerna i huet hade nu anordnat ett party där aldrig tidigare skådad konfetti sprutade ur en blond glänsande kanon. För medan jag stod där kom transvestiten fram till mig och tog av mig min hatt och placerade den elegant på sin hjässa. Fantasin växte till verklighet när hen drog ner min gylf och ställde sig på knä. Det var för bra för att vara sant och du, o min käre broder eller syster, skulle varit där och sett hen så söt hen var med min hatt på huet. Eder ödmjuke såg såklart akten uppifrån. Hens saliv på mitt rosa ollon och hen sög mig så hård jag kunde bli. Kanske anade hen att det var första gången jag hbtqade och fast att vi var mitt uppe i det tänkte jag redan tillbaka på hur hen dragit ner min gylf och inte sagt nåt, inte ens tittat på mig förrän hen visste att hen skulle mötas av en jakande blick. Jag kunde nu inte hålla tyst längre och obegripliga glosor sipprade ur mig i spridda skurar. Jag var disträ och kåt och jag råkade bita mig i läppen. Jag gör det ibland. Jag slöt ögonen. Hårt och länge när huvudet rörde sig fram och tillbaka och sen rann satsen ur min slang och landade på transvestitens mage.



När jag kommit hem till hotellrummet var min ambition att skriva den där novellen som det var tänkt att jag skulle lämna till Kronhierta på måndagen, men snart insåg jag att det var som förgjort. Aldrig förr hade jag tvivlat på min grafomaniska förmåga att spruta ur mig bokstäver och berättelser, men nu fick jag för första gången, sedan jag började föra dagbok som fyraåring, uppleva skrivkramp, och denna bild av mig som misslyckad skribent fick mig att implodera av uppgivenhet så istället kom jag att tänka på hur det gått till när jag och Petra blivit kompisar, när jag hade varit på besök hos farmor och plastfarfar, bara några dagar efter att jag hade fyllt åtta. Petra är alltså lika gammal som mig och såg på den tiden ut som en smal docka med blå ögon och lockigt blont hår och jag tror att jag minns rätt när jag säger att jag hade pallat ett dussin på utsidan lila plommon från ett träd som växt upp på Petras tomt, men med grenar som hängde över på farmor och plastfarfars territorium; på så sätt kändes det som hade jag inte stulit dom. Alla radhusen såg för övrigt likadana ut med pissgult tegel och svart snedtak i för mig oidentifierbart material och förmodligen var alla planlösningar också identiska. Bruna trästaket som var cirka en meter höga skilde varje trädgård åt i detta idylliska lite lagomaktiga bostadsområde. En fågelholk var uppsatt på vår sida om staketet som vette mot Petras trädgård och någon annan granne hade inte farmor och plastfarfar, eftersom de tilldelats ett radhus i slutet av en av alla dessa huslängor. Denna första dag jag träffade Petra kom hon fram till staketet och frågade illmarigt om plommonen var goda. Jag hade alltså tagits på bar gärning och också i bar överkropp och jag bannade mig för att kläddräkten var så bonnig som ett par ljusbeiga trätofflor och ett par urblekta nästan för små ljusblå Adidas-shorts. Jag ville sjunka igenom jorden och mötte inte hennes blick. Jag låtsades att jag fått nåt i ögonen och började försiktigt gnugga mina pekfingrar mot ögonlocken. Sen lyckades jag frambringa en kvävd hostning och en kort nysning. Jag tänkte att hon kanske skulle tycka synd om denna spinkiga allergiska stackare och därmed skulle hon inte skvallra för sina föräldrar. När jag sen upphörde med mitt skådespel och tittade fram ur röd lugg, som inte var lika lockig som den en gång varit, pressade jag fram en tår. Petra såg på mig med uppspärrade ögon och öppen mun och jag antog att detta anlete innebar att hon var förvånad.
”Mår du inte bra?” undrade Petra. ”Har du ätit för många plommon?”
”Nej nej för fan”, sa jag och tittade på frukten som låg framför mig på marken. ”Jag har inte ätit många. Bara ett. Och jag tänkte lägga dom andra på er gräsmatta. Ville bara hjälpa till.”
”Det tror jag säkert”, sa Petra på ett så vuxet vis att hon genast hade satt sig i respekt. Så sträckte jag fram pojknäven och presenterade mig på sådant sätt som pappa dönick lärt mig. Först efternamnet och efter en kort konstpaus förnamn plus efternamn med stadig blick fäst mot hypofysen.
”Månunge”, sa jag. ”Simon Månunge.”
Så stod vi där och skakade tass över det bruna murkna staketet, någon meter från trädgrenen där det några minuter tidigare funnits på utsidan lila plommon och jag väntade på att också hon skulle säga sitt namn, men vi bara fortsatte skaka hand. När Petra efter vad som föreföll vara en evighet noterade att jag började bli konfunderad och just skulle separera läpparna för att ställa den uppenbara frågan, drog hon ihop sina små, kanske välansade, ljusa ögonbryn och fixerade mig med sin illmariga uppsyn.
”Du kan kalla mig P!”
”P?”
”Ja P. Mina kompisar säger P. Och mamma och pappa också.”
”Jaha”, sa ja. ”P. Ja ja. Okej. Hmm. P alltså. P som i .../
”P som i plommon!” sa Petra och nickade så skadeglatt att hon var tvungen att kisa med ögonen. Fasiken. Hon hade besegrat mig. Jag hade varit chanslös. Jag kände mig som en mupp och stirrade stint ner i marken. Där låg dom. Plommonen.
”Jag måste gå nu”, sa P och lyckades fånga min uppmärksamhet. ”Vi ska snart äta och jag måste tvätta händerna först. Speciellt nu när jag hälsat på dig.”
Kommentaren träffade mig i magtrakten.
”Va?” sa jag bestört. ”Tror du att jag är skitig?”
”Kanske det”, sa P. ”Jag vet väl inte var du har haft dina händer. Du kanske är en sån där snuskig pojke. En sån man ska passa sig för.”
Du milde tid.
”Nä”, sa jag. ”Det är jag inte. Absolut inte."
Det skulle dröja flera veckor innan jag skulle träffa henne igen. Under tiden hade jag dock fått reda på att hennes namn var Petra för jag hade nämligen bett pappa dönick att ta reda på saken och eftersom han alltid gjorde som jag sade så ringde han till hennes föräldrar och utgav sig för att vara från den lokala scoutföreningen; han hade suttit i hallen och ringt och jag legat och vridit mig i skratt inne på sängen på mitt rum.
"Jo det är så att vi brukar ringa till nyinflyttade barnfamiljer … ja just det … ja för att höra om det finns nåt intresse … jaha ja ja då förstår jag … ja … men vi kan väl säga som så att jag skickar lite material … ja ja … ja … ja … Till Petra Krusenstierna. Ja det ska vi fixa. … Trevlig kväll. Och hälsa Petra. Hej hej."
Så nästa gång jag besökte farmor och platsfarfar, alltså flera veckor efter att jag för första gången träffat Petra och i slutet av sommaren, så knallade jag över till grannhuset, klädd i marinblå upprullade jeans, en gul kortärmad skjorta och, som om inte det var nog, röda hängslen och matchande röda seglarskor, och ringde på. En knubbig man i blå pullover och yvigt ljust hår öppnade och jag bad att få prata med Petra.
”Jaha?” sa han och tittade på mig med rynkad panna. ”Och vem kan jag hälsa ifrån?”
”Månunge. Simon Månunge.”
Med dörren halvt öppen och i ett fast grepp vänder pappa Krusenstierna på sitt stora huvud – han hade ett markerat käkparti och en grophaka av modell Spartacus, vilket jag visste att mamma, av någon outgrundlig anledning, tyckte var läckert – och skriker: "Petra det är en pojke som söker dig. Simon Månunge."
Repliken inne från radhuset kom omedelbart:
"Jag känner ingen Simon Månunge."
”Petra säger att hon inte vet vem du är”, sa pappa Krusenstierna – som var jag döv och oförmögen att höra det han hört. ”Min dotter är upptagen. Jag får önska unge herr Månunge en trevlig dag.”
Så började han dra igen dörren, försiktigt och långsamt, det var uppenbart att han inte var typen som ville skada en oförarglig telning, och utan att tänka mig för – ibland kan jag vara impulsiv vilket är organiskt betingat men som tur är så är mitt intellekt herre över min impulsivitet och då kan man undgå att trampa i större klavér – så sticker jag fram högerfoten, jag har alltid varit högerfotad, precis i tid för att min röda seglarsko ska hinna klämmas. Ja det gjorde ont så in i helvete och pappa Krusenstierna producerade också en häpen uppsyn. Trots att jag aldrig kunnat tolka ansiktsuttryck, eller ens känna igen ett ansikte (jag tror det kallas propognasi), så förstod jag att fotparaden inte var socialt acceptabel.
”Vad tar du dig till pöjk? Är du inte riktigt klok?”
”Oh aj aj aj!” lyckades jag få fram.
Hans min förändrades. Från förvånat arg till diminutivt medlidande. Jag fick för mig att han börjat tycka synd om mig.
”Hur gick det? Gör det ont?”
”Nä”, sa jag. ”Det är inte så farligt. Det kommer att gå över när jag gifter mig."
"Jaså?"
"Ja det säger alltid mamma.”
”Jaha ja”, sa Petras pappa. ”Men det lär dröja ett tag va?”
”Kanske det” sa jag. ”Men om du vill kalla på din dotter en gång till så kanske vi kan förkorta processen."
Han skrattade hjärtligt. Jag hade fått över honom på min sida. Han fattade att jag åtminstone hade något innanför pannbenet. Jag undrade vilka bilder han hade i huvudet. Såg han mig och Petra stå framme vid prästen? Såg han sig själv sitta på första raden i kyrkan och ta av sig glasögonen – om han hade några – för att torka en tår? I vilket fall som helst erbjöd han sig att göra ett nytt försök.
”Vad var det nu du hette?” frågade han tankspritt och hans närminne kan knappast ha varit av yppersta kvalité.
”Månunge. Simon Månunge. Säg till Petra att det är jag som tycker om plommon."
Pappa Krusenstierna skakade hjärtligt på huvudet. Du vet den där skakningen som betyder ja se dagens ungdom vad ska det bli av den och tog ett andetag:
”Petra! Kom hit. Här är en pojke som gillar plommon.”
Några ögonblick senare dök Petra upp i hallen bakom honom och strax därefter satt vi inne på hennes jag-är-medelklass-och-enda-barnet-rum. Där fanns en liten brun orgel och en ljusblå korg som var full med dockor och mjukisdjur (bland annat en gul naken anka med orange näbb och orangea fötter och händer försedda med kardborreband så att man kunde ha den runt midjan likt en ryggsäck). Petra hade också en vinröd bokhylla med glasfönster i mitten som var fylld med böcker. Några Mimmi Pigg-planscher hängde på väggen där hennes säng var placerad. Vid sidan om sängen, med röda hjärtan på vitt överkast, fanns en vit gungstol med röd dyna och det var där jag hade erbjudits att slå mig ner och så hade hon hoppat upp i sängen och satt sig likt en buddistisk munk med benen i kors och händerna knäppta:
”Du Simon”, sa hon. ”Hur vet du att jag heter Petra?”
”Folkbokföringen”, sa jag. ”Jag ringde dit. Jag hade din adress så det var enkelt att vaska fram. Det tog mindre än en minut. Jag vill inte ens kalla det research.”
”Okej”, sa hon. ”Men du kan kalla mig P.”
”Visst”, sa jag. ”Du är min kompis P.”
”Ja”, sa hon. ”Din kompis P.”
Så masade hon sig ur buddistställningen och tog ett kliv emot mig och vips hade man fått sig en kram. Jag blev varm inombords (38 grader) och det bultade i mitt hjärta.
”Vad ska jag kalla dig? Simon eller Månunge?
Jag tänkte efter för en sekund.
”Vad sägs om herr Månunge?"
Jag log och blinkade med vänsterögat. Jag förvånades över mitt utmanande, nästan självsäkra, beteende. P skrattade högt och satte sig på sängkanten precis intill mig i gungstolen.
”Simon ska jag säga. Det är en fint namn det. Ett fint namn på en fin kille.”
Strax därefter stod mamma Krusenstierna i en lila särkliknande lång tygkofta, också hon med ljusblont hår, i dörröppningen till Petras rosa rum och förklarade att saft och bullar väntade på oss i vardagsrummet. Strax därefter kastade jag gladeligen i mig de raffinerade näringsfattiga bullarna som de bjöd på. Jag och P satt i varsin beige tygfåtölj med bruna blommor på mittemot hennes föräldrar som satt tätt intill varandra i en tvåsittssoffa med samma färgmönster. De vuxna drack kaffe ur pyttesmå vita koppar med guldfärgat handtag, medan jag och P fick nöja oss med gula plastmuggar. Vardagsrummet var omsorgsfullt dekorerat med tavlor och diverse prydnadssaker som till exempel små porslinshundar i fönsterkarmarna. Ett stort avlångt brunt klockskåp var monterat på väggen och den runda urtavlan var vit och försedd med guldfärgade romerska siffror. Klockan matchade deras små kaffekoppar och jag minns att jag tänkte att detta föga var en tillfällighet. Sekundvisaren gav hela tiden ifrån sig ett dovt tickande och jag har aldrig kunnat stänga ute bakgrundsljud. Jag noterade att det inte fanns någon tv i rummet och antog att de hade möblerat på samma sätt som farmor och plastfarfar – identisk planlösning – och valt att ha tv:n i det lilla extrarummet, mitt emot köket, som inte var tillräckligt stort för att fungera som sängkammare, men väl rymde ett par tre personer i en liten soffgrupp. En sak som skilde makarna Krusenstiernas hem från farmors var att det här inte stank av inpyrd aska och detta gladde mig. Jag trivdes redan i Petras sällskap och kände mig som hemma hos familjen K och jag måste säga att bullarna smakade delikat. Lite dum kände jag mig dock i röda hängslen och gul kortärmad skjorta; detta var som sagt en helg, det var bara då jag besökte farmor och platsfarfar, och under veckoslutet, när det inte var skola, passade jag på att klä mig i mina fulaste kläder, de som jag fått i present och inte varit med och handlat. Petra hade förresten tidigare inne på hennes rum gett mina röda hängslen komplimanger, men kanske det bara var av artighet. Så satt vi satt där i vardagsrummet och kallpratade och förmodligen uppförde jag mig galant för herr Krusenstierna började ställa seriösare frågor, som hade han tagit det där med att det onda i min hans-dörr-klämda-fot skulle ge med sig först vid altaret.
”Jaha Simon”, sa han. ”Det här var en trevlig överraskning. Och vad gör annars en grabbhalva som du på fritiden?”
Jag svarade att jag mest lirade boll. Att fotboll var mitt främsta intresse och att jag hade nummer tio och dagen före gjort sju mål i derbyt mot det gulklädda gänget från orten intill, och Petra och hennes mamma nickade imponerat mot mig. När vi fikat klart dukade P:s mamma av bordet och begav sig tillsammans med maken ut i köket. När jag och Petra var ensamma flyttade hon sig närmre mig, satte sig på ena halvan av sin soffdyna och lutade huvudet så nära mig att jag kände hennes blonda lockiga hår mot mitt röda och då sprakade det till som vore vi elektriska. Något liknande hade aldrig hänt mig och troligen inte Petra heller, ty hon ryggade för en sekund tillbaka, men så kom hon åter emot mig och nu fick man sig sin första puss.

Jag tittade ut genom hotellfönstret, en brun spårvagn stod still och släppte på passagerare och jag noterade på urtavlan intill att klockan blivit drygt halv åtta. Jag hade suttit och tänkt tillbaka på Petras och min gyllene barndom i typ en kvart. Alltså jag kan verkligen störa mig på min dåliga tidsuppfattning och ibland känns det som har jag haft en frånvaroattack. Jag tog på mig svampmössan och min svarta midjekorta tighta kavaj och tog hissen ner till hotellbaren. Jag tänkte att jag skulle sitta där och förstrött bläddra i nån tidning och sen gå ut på stan, ty nåt kul får man göra när man inte behöver ställa väckarklockan. Så snart satt jag där med kaffekopp i en röd skinnfåtölj och då slog det mig plötsligt att Otto, min älskade lillebror, ju aldrig hade ringt tillbaka, vilket var konstigt för han måste ha noterat att jag sökt honom. Jag ville så gärna höra hans röst, men ville inte ringa ännu en gång då han kanske sparkade boll eller nåt. Vad synd att du, o min käre broder eller syster, inte sett så grym Otto är på att lira boll. Han är typ Brunköpings bästa knatte och har varit en fenomenal dribbler ända sen han som parvel började spela. Dessutom kan han varenda spelare i vartenda lag i alla landslag. Ja han kan allt. Ålder. Moderklubb. Tröjnummer och sånt – ja han vet mer än mig, och honom skulle du suttit och pratat med. Otto har likt mig rött hår, ganska långt och lite lockigt som han oftast har bakåtkammat så att det ställer sig upp i nacken. Det ser så himla coolt ut, men mamma, och även hans fotbollstränare, tycker att han ska klippa sig, men Otto är värsta rebellen och vägrar. Otto är tio år yngre än mig och han är kort i rocken och spinkig därtill, men han ser ändå stark ut. Jag minns ett tillfälle för några månader sen då jag kollade på en träningsmatch han spelade. Jag lovar du skulle blivit imponerad. Det var fem minuter kvar och IFK Brunköping låg under med ett mål. Alla föräldrarna stod vid sidlinjen och skrek att dom skulle skicka långt, men sånt bryr sig inte Otto om. Tränare och lärare och föräldrar och till och med jag kan säga vad som helst, men om inte Otto tycker att det låter som en bra idé struntar han högfärdigt i det. Man kan till exempel säga att han ska cykla och lämna tillbaka en rulle och sen när man ringer honom säger han att han tittar på filmen och att han överfört förseningsavgiften till ens bankkonto. I alla fall så låg Ottos lag under med ett mål och föräldrarna och tränarna ville alltså att dom skulle börja tjonga på chans. Då dribblar Otto sig igenom motståndarlaget och trycker dit bollen i krysset med ett kanonskott. Efteråt i omklädningsrummet plockar han fram tränarens taktiktavla och ritar upp löpvägar och sånt. Han är underbar och du skulle garanterat tycka bättre om honom än om mig, trots att han med sin odiagnostiserade damp personifierar begreppet obstinat. Jo absolut, och så samlar han på serietidningar. På Kalle Anka. Men han läser dom inte. Han bara lägger varje årgång för sig i en kartong, och när han har alla femtiotvå exemplaren tar han fram en röd tuschpenna och skriver fylld på locket. Ja älskade Otto har fyrtio kartonger i garderoben, men han har staplat dom så att kläderna får plats och så smart har han alltid varit. Egentligen var det jag som fick in honom på detta spår, ty en gång efter att vi hade varit på lekplatsen, på Brunköpings Grundskola, gav jag honom sjuttionio Kalle Anka-tidningar som jag hade hittat på vinden. Otto älskade att följa med mig till den lekplatsen; vi brukade alltid vara där på somrarna och hade oftast en fotboll med. Ibland var vi där efter skoltid och lirade även tennis mot ett brunt träplank. Otto hade ett tennisracket av trä, ett sånt gammalt som Björn Borg använde, och han brukade vinna över mig för han var så snabb på den lilla asfaltsytan framför tennisplanket. Alltid när vi spelade hade han ett gult pannband och varenda gång han skulle serva så blåste han på den lika gula tennisbollen. Stod där och duttade den i marken och försökte koncentrera sig. Du skulle sett honom så fokuserad han var. Ibland kunde han också bli trilsken när han hade förlorat och gormade som vore han McEnroe. Då fick man ta det lugnt, ty Otto kan få rejäla utbrott då han är sårbar, och liksom mig lider han av alexitymi, vilket åttiofem procent av alla aspies gör och som innebär att man inte kan sätta ord på sina känslor. Hans idol inom tennisen är Robin Söderling och Otto tror att han kan slå lika hårt som honom. I vilket fall som helst antog jag att Otto skulle ringa mig senare på kvällen, för längre tid än så brukade det aldrig ta innan han hör av sig. Klockan började närma sig prick åtta och en del folk hade samlats i hotellbaren. En ung grabb med cendréfärgad skalp satt i smoking bakom ett piano och spelade något som fick ett par kvinnor intill mig att vissla. Annars var det mest gammelstötar i baren och det var tragiskt att se dom berusade. Så jag bestämde mig för att bege mig därifrån. Jag reste mig och nickade artigt till kvinnorna som sjöng allsång, och trippade sen på fjärilslätta steg via foajén ut i onsdagsnatten. Jag var kaffepiggare än nånsin och vinkade till mig en taxi. En tjej i tjugofemårsåldern, med niomillimetersstubb och svart linne, satt bakom ratten. Jag klev in där bak och såg genast en doftgran som hängde i backspegeln och det var ju originellt. Ja till och med värre än tygtärningar. Det verkade vara en hel del folk ute på stan och är det lillördag så är det. En frulös gråvit stor hund med burrig svans styvt uppåt pinnade kvickt över gatan och efter honom följde ett studentikost gäng som sk(r)ålade och sjöng. Sen körde G. I. Jane i väg med en rivstart och samtidigt kom en kortege av motorcyklar i motsatt riktning.
”Vart ska du?” frågade hon med mörk killerblick i backspegeln.
”Jag vet inte”, sa jag och kollade på namnbrickan som var fastnitad på instrumentbrädan. Kerstin var namnet.
”Jag vet inte”, sa jag igen. ”Jag är hungrig och sugen på fest. Kan du rekommendera nåt ställe?”
Jag är inte typen som känner till alla uteställen, men partaja ville jag, och eftersom det var många timmar sen jag drack mina öl, två Heineken, bestämde jag mig för att dricka två till. Det är trots allt inte varje vecka man på morgnarna kan sova tills man vaknar.
”Bengtsson's är nice”, sa Kerstin. ”Det är nyöppnat. Dom har god buffé och bra musik. Det är ett ställe med klass men frågan är om du blir insläppt med den mössan.”
Hennes växelspak lät krasigt högt och måste ha varit kaputt. Jag låtsades inte höra det där om mössan.
"Bara det inte är nån avkrok."
"Nej det ligger i city."
Hon tittade på mig i backspegeln och log. Så som de flesta tjejer gör när de tittar på min söta vita svampmössa.
”Okej”, sa jag högt. ”Kör mig till Bengtsson's."
Kerstin vred hastigt huvudet obekvämt bakåt. Sen stannade vi vid ett rödljus och en pinsam tystnad infann sig. Så såg jag en bekant tjomme komma gåendes på trottoaren rakt emot oss och kastade mig ner på sätet och låg ihopkurad i fosterställning tills jag var säker på att Liza Prettos farsa Oliver passerat. När jag satte mig upp igen förklarade jag för Kerstin att jag gömt mig för en elak farbror som tafsat på mig på badhuset.



Vakterna på Bengtsson's kollade visserligen på min svampmössa, men då jag var propert klädd i övrigt blev jag insläppt. Jag fick ett fönsterbord nära entrén och tillräckligt långt från dansgolvet för att jag skulle kunna äta ifred. Jag såg en paparazzo utanför och beställde sen in en dubbel tofuburgare och en Heineken på flaska. Vid bordet framför mig satt ett förälskat par, båda var klädda i nåt grönt, och kletade på varandra mellan tuggorna. Jag skulle tro att de var cirka fem år äldre än mig och efter ett tag förstod jag att de var friluftsmänniskor, ty de pratade lidelsefullt om något tält de hade köpt. Tjejen med brunt krull och alldagligt utseende noterade att jag följde deras konversation och uppvisade en förnärmad min. Jag blinkade nästan obemärkt emot henne och vände istället blicken in mot dansgolvet för att visa att jag inte skulle störa dom mer. Jag fick syn på en bartender som jonglerade med några spritflaskor. Det var verkligen imponerande. Han skulle kunna söka jobb på cirkus. Fantastiskt och man kan bli begeistrad för mindre. Där i baren mitt i allt stoj stod en gaphals iförd en svart t-shirt med texten "Jag är den din mamma varnade dig för" och snackade med en fräsch blond svartklädd brutta och jag blev nyfiken så jag tog med mig ölen och gled dit. Han snubben verkade hur nykter som helst, men tjejen i svart var dragen och kanske var det därför hon sjunkit så lågt att hon flirtade med honom; ja han stod till och med med högernäven innanför hennes svarta jeans och masserade skinkorna, helt öppet utan att skämmas. Jag stod inte ut i deras närhet så jag ställde mig längre bort i baren, där det var gott om ledig plats. Så drack jag upp slunten på ölen och beställde in en ny – och precis då, just i det ögonblicket, var det någon som knackade mig på ryggen. Jag snurrade runt och där stod Petras väninna Maria.
”Hej Simon”, sa hon och kramade mig. ”Vad gör du här?”
Jag slet mig ur hennes grepp men det var inte det lättaste. En ljusgul blus bar hon. I övrigt som vanligt kort grått hår.
”Hej Maria”, sa jag. ”Kul att ses. Hur är läget?”
Hon svarade att det var bra eller nåt. Jag vet inte. Jag lyssnade inte. Man säger ju hur är läget på ren rutin.
”Vill du ha en Heineken?”
Jag tog en rejäl klunk av min.
”Ja tack”, sa hon. ”Om du bjuder så.”
Petra hade inte någon bästis, men Maria hade från och med årskurs två på gymnasiet varit den som umgåtts mest med henne. Nu upptäckte jag att det stod en beskedlig smurf bakom Maria och då sträcker han fram handen. Samtidigt presenterar hon oss så rutinerat att jag misstänkte de tränat hemma framför hallspegeln:
”Detta är Simon Månunge ... Detta är min pojkvän ... Smurfjävelen.”
Nä så sa hon inte, men jag har glömt hans namn så jag hoppas det duger så här. Grejen är den att han hade vita chinos och blå pikéskjorta och bara stod där bakom Maria som gömde han sig för Gargamels håv.
”Vad kul att se dig”, sa Maria sen. ”Har du pratat med Petra på sistone?”
”Det var ett tag sen”, sa jag. ”Men jag tänkte ringa henne och höra om hon har lust att träffas. Jag bor på Stadshotellet hela helgen och.../
Hon bröt.
”Jaså?” sa hon. ”Varför då.”
Så drog jag hela storyn och att linjeföreståndare Kronhierta hade stängt av mig tills på måndag. Sen fick jag bartenderns uppmärksamhet och beställde in en Heineken till Maria, vilket var idiotiskt med tanke på att hon hade sin fjuniga smurf med, men han hade kanske inte fått sin veckopeng. Plötsligt kände sig smurfen manad och kastade sig in i samtalet.
”Vad ska du göra sen då Simon?” sa han. ”Ska du med till Quella?”
Quella är ett dansställe i Brunköping. Dom har nån form av dress code där. Man är tvungen att ha loafers på sig. Ja det tror jag i alla fall för annars hade väl inte alla smygbrats dykt upp i denna mundering?
”Nä”, sa jag och spände fortfarande kaffepigga bruna i honom. ”Det kan jag tyvärr inte. Jag ska på ett möte klockan tio.”
Jag tittade på väggklockan – hon var drygt nio – och fortsatte:
”Jag ska träffa Gargamel. Vi har en del saker att gå igenom.”



Jag hade såklart inget möte med håvmästaren Gargamel, men det hade blivit dags att schappa och när jag halsat biran lämnade jag smålullig Bengtsson's. Det var en ljummen kväll, nästan vindstilla och inte en droppe regn. Jag närmade mig en smal afrotjej som tog ett bloss intill en grå husfasad. Blott tobak trodde jag först, men när jag kom i höjd med henne slog en bekant sötstank emot mig och jag insåg att hon rökte gräs. Hon var ett huvud kortare än mig och hennes mörkbruna hår var uppsatt i hästsvans. Hon var sparsamt sminkad, men med tydligt rött läppstift på plutmun, och bar matchande vinröd kort kjol och en vinröd trasgrann kavaj i samma kulört som Grobianens näsduk. En vit blus skymtade till där under och hennes små fasta bröst såg inspirerande ut. Jag tittade på henne och lyfte likt Zeb Macahan på mössan:
”God kväll fröken”, sa jag. ”Gör det susen?”
Hon kopplade direkt.
”Jovars”, sa hon. ”Det tar sig.”
”Är det gräs?”
Det var en ganska dum fråga. En sådan man inte ställer till en främling. Men hon verkade inte ha problem med min framfusighet.
”Ja”, sa hon. ”Marockanskt av bästa kvalité.”
Det var då jag begick mitt misstag. Jag tänkte inte ens efter. Jag kände mig så glad i hågen och när man är det kan vad som helst hända.
”Har du mer?” sa jag. ”Det skulle sitta fint med en jolle. Jag behöver koppla av. De sista dagarna har varit intensiva.”
Jag tänkte på allt jag varit med om. På Kronhierta. På Claes Korre. På Grobianen. På transvestiten Nancy.
”Ja”, sa hon. ”Jag har mer. Vad heter du?”
Hon hade en gäll röst.
”Månunge”, sa jag utan att sträcka fram handen. ”Simon Månunge.”
”Hej Simon Månunge”, sa hon. ”Vilket fint namn. Jag heter Goldie.”
”Hej Goldie”, sa jag. ”Du är väldigt vacker.”
”Tack”, sa hon och drog ett halsbloss. ”Jag har inget på mig. Men jag bor en bit härifrån. Det tar fem minuter att gå.
Hur mycket vill du ha?”
”Några jollar. Två blir bra. Jag vill ha dom färdiga.”
”Färdiga?” sa hon. ”Vill du att jag ska rulla dom till dig?”
”Ja!”
”Varför det?”
”Jag kan inte”, sa jag. ”Jag har tummen mitt i handen."
"Okej. Bor du i Brunköping?"
”Ja”, sa jag. ”Jag är från stan men pluggar ute på Fjäderbygden. Så jag bor på deras internat.”
”Vad studerar du?” "Journalistik." ”Aha vad intressant. Så du ska ta bussen till Fjäderbygden?” ”Nej”, sa jag. ”Jag bor på Stadshotellet ikväll." ”Vet du vad”, sa Goldie. ”Klockan är snart halv tio. Vad sägs om att mötas på Stadshotellet klockan tio. Så hinner jag hem om och rulla till dig. Vi kan röka på och ha det kul...” Du milde tid. Jag tittade på hennes vita blus. Jag kunde inte låta bli. ”Ok”, sa jag. ”Hur mycket ska du ha för gräset?” ”Inget”, sa Goldie. ”Två jointar hit eller dit gör varken från eller till. Det bjuder jag på.”



Väl tillbaka på Stadshotellet tog jag en snabb dusch och öppnade sen en Heineken. Min femte för dagen. Jag började bli salongsberusad och snart skulle Goldie komma med sina jointar. Jag var upprymd och förväntansfull, men skakade också. Jag tog på mig rena underkläder och ett nytt vitt linne. I övrigt samma outfit som förut då jag inte hade mycket att välja på. Så kollade jag min mobil, som jag upptäckte att jag hade glömt kvar på hotellrummet, och såg att jag hade ett missat samtal. Från älskade Otto. Klockan hade blivit fem i tio så jag ville inte ringa honom ifall han hade somnat. Så istället skickade jag ett sms: "Otto! Jag bor på Stadshotellet. Säg inget till mamma. Vill träffa dig imorgon förmiddag. Ring då. Vi kan gå till badhuset på din håltimme. Hälsningar Simon." Jag hade gett Goldie mitt rumsnummer och några minuter senare knackade hon på dörren. Hon bar samma vinröda dräkt och det var omöjligt att inte tänka på Grobianen och hans undsättande näsduk. Goldie hade nu sitt afrohår utsläppt och var vacker så det förslår.
”Hej”, sa jag och hon med. "Stig på.”
Hon klev in och satte sig på sängen. Det fanns inte mycket att välja på och jag hamnade jämte. Typiskt nog började mitt högerben dansa marenga och då frågade hon om jag var nervös.
”Öh... nä”, sa jag. ”Jo kanske. Du är så snygg.”
Hon sa inte tack. Hon hade annat i huvudet. Hon tog upp en liten ljusblå tygpåse ur innerfickan på kavajen och plockade fram två jointar. Hon sa:
"En till dig och en till mig."
Egentligen skulle jag fått två men det kunde kvitta.
"Visst. Det blir bra."
Vi satt båda med högerbenet över det vänstra. Hon vrickade på sin vita höga klacksko och då började jag också. Fast i svart strumpläst då. Hon tände på och jag reste mig och gick och öppnade fönstret. Hon ställde sig också upp och gled upp jämte mig. Vi var nästan lika långa så här. På gatan nedanför såg jag en frulös hund väldigt lik den jag sett tidigare på dagen, men den här hade större öron och mörkare grå päls. Lite längre bort gick en Dinkelspelt-lång man mot rött ljus. Så ville Goldie veta min ålder.
"Hur gammal är du?"
"Jag blir tjugotvå om några månader. Vill du se leg eller?"
Jag var nöjd med repliken för oftast blir jag talträngd när jag är nervös.
"Nä", sa Goldie och drog in ett halsbloss. "Jag trodde du var yngre."
"Jaha?"
"Kanske på grund av din mössa."
Det var det värsta jag hört. Som skulle min vita svampliknande damhatt göra mig yngre. Jösses jag som hade trott att det omvända förhållandet rått. Gentleman som jag är frågade jag inte om hennes ålder, men med håret utsläppt såg hon yngre ut än vad jag först uppskattat. Kanske hon var tjugotvå tjugotre. Så drog hon ett halsbloss och jag försökte också mig på konststycket, men en kråka satte bo i strupen. Vi rökte i alla fall klart och fingersköt sen galant ut fimparna på gatan. Liza Prettos pappa Oliver kom då precis ut från hotellfoajén och fick nästan min i huvudet. Som tur var märkte han inget och spatserade stressat nerför gatan. Han var fortfarande klädd i gul sportoverall och jag antog att en helkväll väntade på honom. Vi stod kvar vid fönstret, vi höll om varandra och jag insåg att det stod en pangbrud intill mig, en bakelse så god som någon och just då, exakt i det ögonblicket, tog hon av sig sin kavaj och knäppte upp blusens alla knappar. Det gick snabbt, jag kände mig förlägen, och kanske berodde det på att jag började bli dimmig. Goldie bar inte behå och de små inspirerande melonerna gjorde honnör emot mig. Effekten av marijuanan var påtaglig och gynnaren stod därför i givakt och som alltid lite snett till vänster i en klockan-fem-i-tolv-position. Det brann i mitt blodomlopp och jag fick ur mig nån spluttig kommentar. Typ i stil med att jag skulle hjälpa henne med kjolen och då gick allt snabbt och några ögonblick senare låg vi nakna i sängen som en guppande enhet. Gränsle satt hon över mig och gled metodiskt upp och ned med höftrörelser över tack vare gräset stenhård baguette – ett par centimeter upp ett par centimeter ner och i mig forsade kaskader av uppspelthet. Varenda gång klockan-fem-i-tolv-kuken kördes in till roten och stötte emot livmodertappen gnydde hon som tyckte hon det var både skönt och obehagligt. Obegripliga meningskombinationer stöttes ur min askatiska strupe när hon ökade tempot och ryckte loss en kvadratmeter ryamatta från mitt bröst. Jag var mer pilsk än nånsin och när en bekant ryckning for genom min fallos råkade jag bita mig i läppen. Jag gör det ibland och ofta när jag blir så yr som jag var nu. Nästa sak jag sen minns i villervallat är att jag låg salig och tittade på Goldie som stod upp jämte sängen och satte på sig sin vinröda mundering. Hon verkade stressad.
"Ska du gå?" undrade jag.
"Ja", sa hon. "En stamkund ringde på väg hit. Jag ska träffa honom klockan elva. Han bor några kvarter härifrån."
Det kändes snopet. Jag som höll på att bli förälskad och allt. Upp över öronen och allt det där.
"Jaha", sa jag. "Hur lång tid tar det då?"
Vilken korkad fråga. Som undrade jag om snubben var uthållig.
"Han har bokat en timme."
Där ser man.
"Vad tjänar du på det?"
"En tusing. Det kostar en tusing för en timme. Annars är det vanliga att de betalar femhundra och så får de hålla på tills de sprutar. Som vi gjorde. Har du förresten stålarna?"
Hennes fråga chockade mig. Hon stod där tydligen i en businessdräkt och hade redan bokfört beloppet på bankkontot. Hon slog sig ner på skrivbordsstolen och tog upp ett läppstift ur sin skalmanitiska innerficka. Hon fick plats med mycket där, vilket väl var anledningen till att hon inte hade någon handväska. Det har ju annars alla brudar och fullproppade med en massa ting. Våtservetter och halstabletter och pepparspray och sånt. Jag blev ställd för jag hade uppfattat det som skulle hon besöka mig som privat kopulator – och hon hade aldrig nämnt något om sina tariffer. Jag kunde dock inte bli arg för en femhundring är inte mycket och det hade också ingått en joint, men problemet var att jag egentligen inte ville köpa sex eftersom det är olagligt.
Telefonen ringde.
"Hej Otto!"
"Hej Simon! Vad gör du på Stadshotellet?"
Jag var glad över att höra hans röst.
"Jag bor här denna veckan. Dom håller på att renovera vår stuga på Fjäderbygden."
"Jaha", sa Otto. "Varför får jag då inte berätta för mamma?"
Han är så kvicktänkt.
"Det började brinna i köket och jag vill inte oroa henne. Okej?"
Jag ville inte berätta att jag rökt gräs. Otto visste visserligen att jag hade gjort det tidigare, på fester och så, men jag ville inte att han skulle få veta. En storebror ska vara en förebild.
"Okej Simon. Jag ska inte säga nåt. Vad var det du skrev om badhuset? Vill du gå dit?"
Jag hade ju i mitt sms föreslagit att vi skulle besöka badhuset på Ottos håltimme. Så här dags trodde jag att han skulle vara upptagen.
"Ja om du vill. Men har inte du fotbollsträning?"
"Nä inte idag. Den är inställd för vårt lag ska sälja lotter på Brunebyfältet. Det är något nöjesfält där nu. Vi i pojklag elva ska träffas på klubblokalen klockan sju och åka dit med minibussarna. Jag har fått ansvaret för ett eget lottstånd."
Brunebyfältet ligger ett par kilometer från centrum. Jag hade ingen aning om denna tillställning. Jag besöker inte festivaler. Jag gillar inte sockervadd och karuseller. Jag är yr som det är ändå.
"Okej", sa jag. "Om du vill kan vi gå till badhuset först. Vill du det?"
"Ja Simon det vill jag. Det blir skitskoj."
"Okej", sa jag. "Ska vi ses där klockan fem så hinner vi bada och basta."
"Okej. Vi ses utanför då."

Jag hade planlöst flanerat en stund på stan och det var fortfarande ljust ute när jag närmade mig badhuset och på cirka hundra meters håll såg jag min älskade lillebror Otto Månunge stå med sin silvriga bmx-cykel, utanför entrén och vänta på mig. Du skulle sett så söt han var och fast att han stod där stilla hade han sin turkosa cykelhjälm på huvudet. Är inte sånt för sött? Han sträckte sina små armar mot skyn och vinkade glatt med bägge handflatorna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och när jag till slut kom fram kastade sig Otto emot mig.
"Simon!" sa han med sin pipiga röst och råkade i virrvarret slå till mig på hakan med cykelhjälmen, men jag kunde inte bry mig mindre. Otto har en gäll pipig röst även i förhållande till jämnåriga kamrater och när han blir upphetsad och höjer rösten, som då utanför badhuset, går han upp i falsett. "Vad kul att du är här Simon. Jag har fått ett nytt dataspel."
"Jaha?" sa jag. "Vadå för nåt?"
Så berättade min lillebror om vad spelet gick ut på, men jag ska vara ärlig och säga att jag inte fattade ett skit, trots att jag nickade med under hans sanslösa utläggning. I vart fall var Otto säker på att han skulle lyckas varva det, som han uttryckte sig. Så frågade jag hur det gick i skolan:
"Hur går det med plugget då?"
Han tog av sig cykelhjälmen. Hans rufslockiga vanligtvis bakåtkammade illröda burr stod stolt mot skyn
"Sådär. Vi har mycket läxor men jag fick högsta betyg på en uppsats jag skrev."
Han tittade på mig med uppspärrade ögon och väntade på att jag skulle fråga mer.
"Vad handlar din uppsats om då?"
"Om en man som heter Bruno och som ska starta ett nytt liv. Han är nästan pank och liftar från väst- till östkusten. När han kommit halvvägs tar han in på ett sjaskigt motell och där träffar han sin ungdoms obesvarade kärlek Teodora – som paradoxalt nog kallat honom bonnröv på högstadiet. Så äter de middag på kvällen och det ena leder till det andra, som det heter i vuxenvärlden. Så vill Teodora, som äger motellet, att Bruno ska bli hennes man och stanna och hjälpa henne med verksamheten. Hittills är texten skriven i tredje person – med en så kallad allvetare – men nu när Bruno imploderar av beslutsångest övergår storyn i jag-form och slutar med en inre monolog när han bestämmer sig för att åka."
Otto var nöjd med återberättandet och sträckte på ryggen och det värsta är att jag blev nyfiken på orsaken till Brunos beslut:
"Varför stannar han inte?"
"Jo", pep Otto och försökte förgäves anlägga en dogmatisk ton. "Eftersom Teodora retade Bruno i tonåren så ansåg han att hon inte var värd honom."
"Okej", sa jag och stördes av att min huvudvärk hade förvärrats.
"Ja", sa Otto, "och vad är då sensmoralen?"
"Jag vet inte."
"Jo", sa Otto och slog ut med armarna som ville han få mer än hundra procent av min uppmärksamhet. "Sensmoralen är att man måste stå för det man gör även i ungdomen."
Det lät vettigt och vad jag sen minns är att jag inne i badhuset stod naken i hörnet av omklädningsrummet och tittade på min lillebror när han rekorderligt vek ihop sina kläder och la dom fint inne på hyllan i det orangea klädskåpet. Precis som mig är Otto noggrann och han skulle aldrig få för sig att slänga sina kläder i en slarvig hög. Så virade han badhusets stora handduk omkring sin bleka späda kropp och höll nästan på att glömma att ta med sig sina vita boxerkalsonger. Du skulle sett honom så tankspridd han var och det var så kul att jag också hade vita boxerkallingar och inga riktiga badbyxor.




När jag sen utanför badhuset hade hjälpt min älskade lillebror att sätta på sig cykelhjälmen hade jag hört hur det börjat åska. Otto skulle alltså åka till Brunebyfältet med sitt fotbollslag och skulle därför själv cykla ner till klubblokalen där hans lag först skulle träffas. När vi inne i badhuset hade stått och duschat av oss kloret från simbassängen hade Otto övertalat mig att också åka ut till festivalen på Brunebyfältet, men nu när jag under åskans dån med blicken följde honom, när han uppspelt trampade iväg på sin silvriga bmx-cykel, och det också börjat regna, så ångrade jag att jag hade gått honom till mötes. I vilket fall som helst så stod jag kvar under taket vid entrén till badhuset och skulade. Efter en kvart kom en spårvagn så jag steg på och räknade ut att det skulle ta drygt tjugo minuter för mig att nå Brunebyfältet, vilket innebar att Otto och hans lagkamrater sannolikt skulle hinna dit före. Jag satte mig längst bak i spårvagnen och hörde hur en rödhårig pappa, två radplatser snett till vänster längre fram, skällde ut sin lilla dotter. Antagligen hade han haft en dålig dag på jobbet och kanske hade han bråkat med chefen. I vilket fall som helst kände jag mig mer yr efter badhusbesöket och när min djävulusiska huvudvärk, trycket i pannan, trycket kring hypofysen och också vid tinningloberna, tilltog så började jag, pinsamt nog så här på offentlig plats längst bak i en spårvagn, att storböla. Jag hade också fått frossa och det kändes som skulle jag spy på sätet framför. Jag gäspade och umgicks med tanken på att gå av vid Stadshotellet, men ville inte svika Otto och när spårvagnen nådde hållplatsen satt jag förstelnad och frusen kvar, med en knut i magen, och under återstoden av färden satt jag i dvala och antagligen var jag rödögd för alla som gick av och på där bak vid mitt säte kollade konstigt på mig. Hur som helst så gäspade jag återigen och när spårvagnen sen stannade vid hållplats Brunebyfältet gick jag av och la mig omedelbart på en gräsplätt. När jag hade legat där under obestämd tid, och blivit dyngsur av skyfallet, började jag sen promenera mot skobygden och festivalområdet. Jag gick längs grusvägen och ett par minibussar med texten IFK Brunköping i aktern dundrade i hög fart förbi. Ett grusmoln fick mig då att hosta och väl framme vid entrén fick jag betala hundra spänn för att få förmånen att bli insläppt. Jag höll direkt på att trampa i en koblajja på grusmarken när en clown med rosa peruk samtidigt försökte kränga på mig färgglada visselpipor. Jag tittade honom rakt i ögonen, eller rättare sagt på området mitt emellan, och kanske jag också nickade som förstod jag vad han sade, men om jag ska vara ärlig så hörde jag inte ett skit. Ja jag hörde ingenting längre och hans livliga mun var lika tyst som regnet och karusellerna och barnen som gapade stort och sträckte armar mot den mörkblå molniga himmeln. Jag fick för mig att clownen skulle bli vansinnig om jag inte skaffade mig en visselpipa så jag köpte en hel påse och slog mig ner på en brassestol intill en husvagn. Fortfarande hade jag ett tryck över pannloben och en jäkla skallebank. Jag såg ett stort rödblått cirkustält och där utanför tre elefanter som var fastkedjade i ett cykelställ. En av elefanterna hade en liten fyrkantig röd hatt på huvudet, men de andra två, som verkade stretcha sina snablar, bar ingen huvudbonad. På grusmarken framför dom låg gulbruna löv i olika högar, och jag minns att jag undrade om det var deras föda. Det var folktomt i övrigt kring cirkustältet så antingen satt det folk därinne och applåderade åt nån artist som likt mig balanserade på slak lina, eller så var dagens föreställning slut. Just då fick jag nåt skit i vänsterögat, som säkert efter allt lipande var rödsprängt och pryddes av en liten ljuslila hudpåse – och just då, precis i detta irriterande ögonblick, upptäckte jag min älskade lillebror Otto en bit bortom cirkustältet. Han stod vid ett lottstånd och gestikulerade åt ett äldre par, som var klädda i likadana marinblå jackor, innan han vände på klacken och gick emot elefanterna. Jag reste mig och tog upp mobilen och tittade snabbt på klockan. Hen var nästan åtta. Regnet hade börjat avta och det enda som nu hördes var lyriska applådåskor, så kanske det trots allt pågick en show i cirkustältet, och kanske elefanterna utanför skulle in och dutta med en badboll mellan sina atletiska snablar. Fortfarande hulkredo och dimmig i knoppen gnuggade jag bort det jag fått i ögat – en bacillusk av något slag – och såg att Otto nu även upptäckt mig och vinkandes var på väg. Han var klädd i IFK:s brunvita träningsoverall och på huvudet hade han en gul basker jag aldrig hade sett. Han stannade till vid elefanterna och hälsade artigt på dom med en teatralisk bugning och lyfte lätt på sin basker. Jag visste att han gjorde så för att jag var där, men jag blev ändå stolt och det var det första jag sa när han kommit fram till mig.
"Vad artig du var mot elefanterna!"
"Dom är väl också värda ett vänligt bemötande."
Alltså jag var inte döv på riktigt. Det bara hade känts så med allt bling och blång. Otto Månunge fortsatte dialogen:
"Var har du varit?"
"Jag har varit här på nöjesfältet. Jag var tvungen att vila. Jag är så jäkla trött. Jag mår illa."
Det jag sa var ett understatement men jag ville inte oroa honom.
"Hoppas du blir bättre."
"Det är ingen fara."
Han tittade medlidande på mig och upptäckte min påse med visselpipor.
"Vad är det där?"
"Visselpipor. Jag köpte dom av en jäv... Det var en clown. Han sålde visselpipor och jag tyckte synd om honom. Vill du ha dom?"
"Nä", sa Otto med sin pipröst. "Jag är mittfältare och inte domare. Hajar du?"
Den grabben är inte svaret skyldig. Så jag hivade iväg påsen över axeln och Otto skrattade glatt. Han tyckte brorsan var en skitcool snubbe.
"Är du hungrig?" frågade jag.
"Nä vi åt i klubblokalen. Är du?"
"Nej. Jag har också ätit och jag har så jävla ont i magen."
Det var sant. Det kändes som skulle jag tuppa av och min vanliga geist lyste med sin frånvaro.
"Du svor!"
Nähä? Gjorde jag?"
Jag hörde knappt min röst.
"Ja du sa jävlar. Det får man inte. Nu kommer du att hamna i helvetet. Med Sankte Per."
Det där var för rart. Du skulle sett honom där han spelat uppnosig med glimten i ögonen påstod detta. Ja barn kan få för sig de mest tokiga ting. Jag brukar inte svära inför Otto, men jag var så snurrig i skallen att jag glömde bort mig och det kändes också som hade jag fått svårt att andas. Jag kollade på Ottos gula basker och pekade:
"Vad är det där för mössa?"
Den var fin och jag blev nästan avundsjuk.
"Alla i laget fick en. Vi ska ha den på våra samlingar."
Det snurrade i kalopsen. Det kändes som skulle benen vikas. Jag ville sätta mig ned.
"Kom Otto så går vi längre in i festivalområdet."
Vi började gå i den riktningen, men jag orkade inte hålla hans tempo och han verkade inte ha tålamod nog för att vänta in sin skröpliga broder, så snabbt hade han skaffat sig ett försprång. Det gjorde inget med tanke på att vi blott skulle promenera några hundra meter, och ungefär en gång per sekund vände han sig om för att kolla att jag inte rasat ihop. Väl framme på en stor gräsplätt intill skogen, med dansgolv av trä och provisoriska uteserveringar, stannade vi vid en kiosk och så köpte jag rosa sockervadd till min lillebror. Jag såg sen två lediga plaststolar femton meter bort som inbjudande väntade på oss intill en blåvit husvagn och ville gå dit. Otto däremot ville hellre titta på två ponnys, som frusna stod inhägnade bakom ett trästaket, så vi gick dit. Den ena ponnyn var brun och den andra gråfläckig, vilket fick mig att tänka på de där frulösa hundarna som springer omkring inne i stan. Den bruna ponnyn drack vatten ur en rektangulär stor silvrig metallåda, men den grå stod med oförstående uppsyn och spanade in de fortfarande regnblöta människorna. Så började det åska igen och en blixt slog ner. Den lilla folksamlingen omkring oss avlägsnade sig därför och gick in mot en uteservering. Men jag och Otto stod kvar och när han i nästa stund tog min hand i sin föll jag pladask till marken.




Jag sätter punkt här för det där med ambulansen och det som skedde på akutmottagningen lämpar sig inte i skrift. Och dessutom är minnesbilderna av dessa händelser grumliga. Vad gäller Otto så var han här ute i skärgården i går och med sig hade han berättelsen han skrivit i skolan. Det är inspirerande läsning det, men jag skulle aldrig få för mig att likt Bruno starta ett nytt liv. För fast att jag kan upplevas som arrogant så tycker jag egentligen bra om de flesta. Ja jag ser till och med fram emot att återse Grobbe och Dinkan när jag till hösten förhoppningsvis återvänder till Norra Fjäderbygdens Folkhögskola.