Utdrag ur Skräddaren i nöden

När jag tänkte tillbaka på dessa barndomsminnen sköljdes behovet av ensamhet över mig och som tur var kom strax en annan dagdröm till mig där jag satt i baksätet i taxibilen på väg till Stadshotellet: Jag befann mig då i en boxningsring med ljusblått golv och var klädd i mässingen. Eller rättare sagt ett par vita boxarshorts och stora röda boxhandskar med tigertofflorna ner till och vit damhatt upptill. Boxningsringen omslöts av glest befolkade läktare, vilket nog är ovanligt i drömmar, men de entusiaster som makat sig dit var exalterade och många kastade popcorn i luften. Jag var fokuserad där jag stod ensam i ena ringhörnan och jabbade i luften lika snabbt som en trummis hanterar sina pinnar. Så bars en man in i arenan och en speakerröst tog till orda: 

"Mina damer och herrar. Den regerande mästaren Hemingway!"

Allt svartnade och ögonlocken kändes tunga. Benen darrade och blodet flöt i ultrarapid. Men jag stod mig till sjunde ronden då Hemingway tittade mig över axeln och låtsades hälsa på nån. Jag vände mig om men det skulle jag inte gjort. Min käke ryckte till och jag simmade för en kort stund i en gigantisk spykopp. Sjönk sen kvickt ner i min avgrund och marken försvann under mig. Från avgrunden såg jag upp mot taket. Det kom ett gäng svalor. Alla med en liten vit svampliknande damhatt på fågelhjässan. De formade ett u i skyn, gick balansgång på en osynlig lina, satte sig på huk och dansade kosack. De skrålade på en sång som tycktes bli högre, och jag fick en känsla av att svalorna kommit enkom för mig. Deras monotona tjatter besegrade övriga ljudintryck och en svala, någon slags ledare, flaxade auktoritärt till med ena vingen och svalorna tog av sig sina hattar och kastade dom uppåt. Ta hattarna du, tycktes de säga. Sen flög de iväg innan de små vita hattarna föll mot boxningsringen och landade i min avgrund. Snart skulle jag vara död och såg en tillvaro framför mig som grindvakt till paradiset. Där skulle jag stå spinkig och släppa in vissa medan andra skulle nekas och någon annan tvingas ta en uppfriskande promenad runt molnet. Jag skulle hämnas på alla belackare och jag skulle hämnas på alla skitdemokrater. Efter boxningsmatchen satt jag på en presskonferens och sportkrönikörer besköt mig med skjutjärnsfrågor:

"Tror du inte en hjälm hade skyddat bättre?"
"Du hade svårt med balansen. Funderade du aldrig på att ..."
Det hade gått för långt och jag blev irriterad. Som skulle jag överglänst Hemingway om jag haft gymnastikskor.